Det har jobbats hårt hårt i Washington och i New York de senaste veckorna. Och inte bara där, för övrigt. Centralbanker och regeringar runt om i världens alla hörn har nu plockat fram det ena paketet efter det andra.

Garantier, kapitalinjektioner, likviditet, räntesänkningar med flera åtgärder tycks, åtminstone tillfälligt, ha skapat ett visst lugn på finansmarknaderna. Beloppen som generationer av skattbetalare nu debiterats för att rädda det finansiella systemet är svindlande.

I USA arbetar nu Paulson och hans Treasury Department dygnet runt, så att de kraftigt nedvärderade bolånederivaten strax ska kunna börja inhandlas från bankerna. Om ytterligare någon vecka räknar man nu med att det nya federala organet ska vara startklart. I veckan som gick avsattes dessutom 250 miljarder USD för att kapitalisera de insolventa bankerna. New York Times publicerade en initierad artikel om hur detta gick till. Enligt de uppgifterna hade Paulson ett färdigt A4 som det sedan bara återstod för bankdirektörerna att skriva under. Det gav inte intryck av att det skulle ha rört sig om några förhandlingar. Och det är ingen vågad gissning att de här bankerna också garanterade att utlåningen dem sinsemellan nu skulle komma igång.

LIBOR-räntan och den så kallade TED-spreaden har på någon vecka nästan halverats. Positivt och ett absolut krav för att de djupfrysta globala kreditmarknaderna åter ska börja visa någon slags normalitet. Men ännu är det långt kvar innan kreditkostnaderna - och de för bankerna så viktiga inlåningskostnaderna - är nere på mer normala nivåer.

Det är bråttom. För varje dag som går innebär de icke fungerande kreditmarknaderna att problemen för såväl konsumenter som för företag förvärras. FED annonserade höromdagen att man nu börjat handla upp företagsobligationer via penningmarknaden. Det visar tydligt att läget i USA är akut och att problem av en helt annan kaliber på företagssidan inte är långt borta. Bank Of America redovisade samtidigt kraftigt ökande förluster på kreditkortssidan. När nu inte längre lån mot lagfarterna på husen längre kan fungera som en bankomat, är detta vad många sedan länge förutspått.

Åtgärderna som regeringar och centralbanker vidtagit syftar enligt min åsikt till två ting. Dels handlar det om att undvika en regelrätt kollaps av finansmarknaderna. Kreditmarknaderna havererade och riskerar att dra med sig resten av de finansiella marknaderna ner i avgrunden om de inte börjar återfå sin funktion. Börserna i USA har ju sedan någon månad tappat kraftigt, och insett vad räntemarknaderna insåg för länge sedan. En sådan krasch skulle också med stor sannolikhet leda till massiva ökningar av konkurserna, kollapsade huspriser och massarbetslöst. Och säkert också en hel massa annat elände.

Dessutom handlar åtgärderna om att försöka återställa förtroendet, i första hand för bankerna och emellan bankerna. Tendenser till en allvarlig ”run on the banks” har funnits i USA under ganska lång tid och som bekant vore det ett dråpslag för hela det ekonomiska systemet. Med så mycket belåning och utlåning som vi sett globalt under främst det sista decenniet är förtroende i än högre grad en alldeles nödvändig rekvisita för det finansiella systemet. Omvänt så har vi nu också sett hur den här kreditexpansionen där finansiella institutioners egna kapital varit mycket litet i förhållande till placerat kapital, i många fall bara ett par, tre procentenheter, också gjort dem mycket känsliga. Nedskrivningar på fem procent eller mindre på tillgångssidan har snabbt resulterat i att de är insolventa, och därmed gjort det akut nödvändigt med nytt kapital.

Och när förtroendet sviktat, har samma sak också kunnat åstadkommas genom att inlåningen fallerat; de som lånat ut vill ha tillbaks sina pengar och någon ny inlåning har kunnat genereras. I USA har därför 250 miljarder USD avsatts i syfte att pumpas in i banksystemet. Om det är tillräckligt eller inte är svårt att veta. Dels därför att balansräkningarna hållits mer eller mindre hemliga och dels därför att det ännu inte går att förutse hur mycket nya nedskrivningar de kommer att behöva göra. Det, i sin tur, beror främst på hur stort prisfallet på bostäder blir. I dagsläget har de i USA fallit runt 19-20 procent. Flera bedömare i USA anser att det kommer att falla ytterligare åtminstone 10 procent. Stämmer det så kommer ofrånkomligen ytterligare nedskrivningar i stor omfattning.

Där är de dock inte ännu. Och låt oss ta ett steg i taget. Men det torde väl stå klart för de flesta att de här förutsättningarna inte är de bästa för aktiebörserna världen runt. De nu vidtagna åtgärderna betraktas ibland som lösningen för att få konjunkturen (och börserna) att vända. Om de får avsedda effekter.

Det är dessvärre ett felaktigt synsätt. Vad de i bästa fall kan leda till är återställa förtroendet för banksystemet och det finansiella systemet. Genom att de leder till återigen globalt fungerande kreditmarknader. Fram till de senaste paketen, som var av aldrig tidigare skådad omfattning, bet inga av de åtgärder man dittills svarat med. Och den nya ”omvända auktion” man nu i USA ska använda sig av för att handla upp de starkt devalverade bolånederivaten är omstridd. Många anser att detta inte är rätt metod och att detta inte kommer att leda till att bankerna börjar låna ut pengar igen.

Men låt oss hoppas att de gör det, alternativet är förmodligen inte särskilt aptitligt. I USA marscherar dessutom realekonomin nu med raska steg in i recession. Hur djup och långvarig kan den komma att bli? Den diskussionen får bli ämnet för nästa inlägg i bloggen…