Guldbyxor & flytetyg

2008-02-25 15:24, Edited at: 2010-06-11 11:08

Det är med ovanligt stora guldbyxor som Transatlantics (RABT) nytillsatte VD, Carl-Johan Hagman, spatserar med längs kajen i Skärhamn när han muntert skådar ut över havet för att få syn på något av de trettiotal fartyg som finns i rederiets flotta. Det är dock inte lastfartygen, alltså affärsområdet Industriell Sjöfart som ger VDn anledning att bära dessa tunga guldbyxor, utan det är rederiets andra verksamhetsområde, Offshore/Isbrytning som orsakat att kassaflödeskranarna står vidöppna och att det i en strid ström rinner ner brittiska pundsedlar i bolagets kassakista.

Trots att bolagsledningen vid niomånadersrapporten uttryckt en viss oro över kommande intjäning för affärsområdet Offshore/Isbrytning ser det ut som att den höga lönsamheten kan vara mer uthållig än vad man tidigare trott. Dotterbolaget TransViking som RABT äger hälften av har fyra offshorefartyg som bl.a. opererar på den attraktiva men synnerligen volatila spotmarknaden i Nordsjön. Trots att utbudet av fartyg ökat har marknaden hittills absorberat nya fartyg väl, vilket ännu inte inneburit någon negativ påverkan på fraktraterna. Det höga priset på olja och gas har medfört större prisokänslighet för oljebolagen och i kombination med att TransVikings fartyg även är kvalitativa och eftertraktade så har bolaget lyckats förhandla sig till nya rekordkontrakt, senast för ett par veckor sedan då fartyget Balder Viking fick hela 135 000 pund (1,7 MSEK) per dag för en veckas jobb. Då självkostnaderna ligger kring 10 000 pund per dygn innebär detta alltså en extremt god intjäning. Som aktieägare är det således lätt att bli euforisk men faktum är dock att spotmarknaden präglas av kraftiga fluktuationer vilket innebär att det inte går att räkna med en så pass god intjäning över hela året. Däremot är den fortsatta goda lönsamhetsutvecklingen väl värd att uppmärksamma, eftersom Transatlantic imorgon eftermiddag släpper sin bokslutsrapport, vilket innebär att ett överraskande starkt resultat kan få en positiv effekt på aktiekursen.

Ledningens prognos vid den senaste Q3-rapporten var att det ökade utbudet av nya offshorefartyg gjorde prognosen svårestimerad vilket resulterade i att ledningen prognostiserade ett aningen svagare resultat för affärsområdet än motsvarande period föregående år, vilket då uppgick till 67 MSEK. Det är således intressant att notera att december präglats av högre fraktrater än ifjol och att november därtill var en rekordmånad för TransViking då fartygen Balder, Vidar och Tor erhöll rekordhyror kring 1,7 MSEK per dygn för kortare kontrakt. Ytterligare var fartygen nästan 100-procentigt sysselsatta. Det finns alltså goda skäl för att tro på att affärsområdet kommer att leverera ett betydligt bättre resultat än vad bolagsledningen vågat hoppats på.

Som grädde på moset ser det även ut som att Transatlantics andra affärsområde, Industriell Sjöfart, går mot bättre tider. Atlantdivisionen präglas dock av obalanser då den försvagade konjunkturen i USA samt den svaga dollarn inneburit höga lastvolymer från USA men dessvärre ett sämre kapacitetsutnyttjande i motsatt riktning. Bolaget har dock genomfört åtgärder för att förbättra detta vilket förhoppningsvis innebär ökad lönsamhet framöver. Europadivisionen ser det hyggligare ut för tack vare ökade transportvolymer och en stärkt prisbild. Bolaget har även iscensatt ett förnyelseprogram och sålt ett flertal föråldrade fartyg och beställt fem nya fartyg ämnade för Atlanttrafiken, vilket beräknas ge en positiv resultateffekt på minst 40 – 50 MSEK per år. Ytterligare har bolaget omförhandlat charterkontrakt för ett flertal inhyrda fartyg, vilket innebär reducerade hyreskostnader om ca 11 MSEK per år. Sammantaget estimerar bolagsledningen att affärsområdet kommer att prestera ett bättre eller t.o.m. mycket bättre resultat än 2006.

Tjuvtittar man sedan på niomånadersrapporten och räknar med att bolaget lyckas nå prognosen om ett förbättrat resultat i år jämfört med fjolåret bör VPA hamna kring 8 SEK, eventuellt en aning bättre beroende på hur god lönsamheten varit inom Offhoreverksamheten. Att då Transatlantic handlas med en vinstmultipel på 5 ger vissa indikationer om att en rejäl uppvärdering kan bli aktuell, särskilt om ledningen estimerar en fortsatt gynnsam offshoremarknad. Studerar man ytterligare den strukturella framtidsbilden så förstärks förväntningarna ytterligare om en aktuell uppvärdering.

Det största frågetecknet är om affärsområdet Offshore/Isbrytnings goda lönsamhet verkligen är uthållig? Den höga lönsamheten lockar till nybyggnation och ökar alltså på sikt utbudet av offshorefartyg vilket rimligtvis förr eller senare får en negativ effekt på fraktpriserna. På kort sikt kan dock den höga lönsamheten bestå tack vare ett fortsatt högt oljepris samt att leveranstiden för nybyggen är långa då varven har sprängfyllda orderböcker vilket förlänger väntetiden. Transatlantic har även varit relativt tidiga ute, vilket innebär att fyra nya offshorefartyg kommer att levereras mellan 2009 och 2011. De två första skall även vara specialkonstruerade för att fungera i Arktis, vilket innebär att bolaget positionerar sig för de olje- och gasutvinningsprojekt som planeras i området och som sannolikt kommer att erbjuda lukrativa långtidskontrakt. En fördubblad offshoreflotta kan alltså förbättra lönsamheten avsevärt, men är även intressant att beakta ur en defensiv synvinkel ifall frakthyrorna kraftigt faller vilket innebär att bolaget då kan kompensera den försämrade lönsamheten med hjälp av fler opererande fartyg, vilket i praktiken alltså innebär en uthållig lönsamhet.

Det kan även vara intressant att spekulera i kommande effekt av det nyligen genomförda VD-bytet. Det som väcker uppmärksamhet är att Carl-Johan Hagman värvades från den sydkoreanska biltransportjätten EUKOR med syfte att få bolaget att växa. Detta innebär då organisk tillväxt dämpas av långa väntetider för nybyggen att en eventuell större strukturaffär bör ses som möjlig. Är man ytterligare lite konspiratorisk ser man även kopplingar mellan Hagmans asiatiska erfarenhet och det faktum att den asiatiska marknaden presterar kraftigast tillväxt, vilket kan innebära lockelse för en eventuell marknadsetablering.

Det ser alltså ut som att Transatlantic är ett rederi i rejäl medvind, vilket omedelbart väcker frågan om det verkligen finns skäl att värdera ett höglönsamt tillväxtorienterat bolag med en så pass njugg värdering som bolaget just nu har? Den pessimistiske ser givetvis en ekonomisk recession som ett faktum och basunerar även ut att redarna kommer att bygga ihjäl sig vilket innebär att tvångsnedskrivningar kommer som ett brev på posten till följd av att fartygsvärderingarna kollapsar av det överutbud av tonnage som även förstärks av en lågkonjunktur. Att sedan fallande fraktpriser och kraftigt minskade volymer förstärker kedjereaktionen innebär att redarnas dagdrömmande om en pengastinn framtid snabbt förvandlas till en mardröm lik ”A Nightmare on Elm Street” där ”Freddy” obarmhärtigt kapar av Transatlantics två verksamhetsben längs med fotknölarna.

Den optimistiske ser dock en fortsatt stark efterfrågan driven av tillväxten i Ryssland och Asien. Ytterligare så har varvens underleverantörer problem då det råder brist på bl.a. motorer och utbildad arbetskraft vilket kan innebära en fördröjningseffekt för den troliga utbudsökningen p.g.a. försenade nybyggen. Dessutom är Transatlantics shippingverksamhet rätt nischad och koncentrerad mot skogsindustrin med skrivna långtidskontrakt. Slutligen finns det säkerligen en hel del friare kring Transatlantics offshoreverksamhet. Det är ju alldeles uppenbart att TransViking är ett solklart uppköpsobjekt då flottan består av fyra högkvalitativa fartyg samt ytterligare fyra i pipeline och ett eventuellt sockrat bud kring 500 MSEK per fartyg, vilket motsvarar nybyggnadspriset, skulle i princip värdera den övriga shippingverksamheten till noll. Men det finns alltså några frågetecken som oroar och den som köper aktier i RABT bör alltså vara medveten om att man ger sig ut på djupt vatten. Det går dock inte att komma ifrån att dagens värdering är mycket låg, särskilt med tanke på den lönsamhetsutveckling som förväntas bli fallet då flottan utökas inom såväl den industriella sjöfarten samt offshoreverksamheten. Den låga värderingen innebär även att nedsidan kan ses som begränsad, vilket betyder att aktien åtminstone i viss mån kan användas som flytväst då det blåser storm på börsen.

Jag tycker således det finns skäl för optimism och jag tror att VDn Carl-Johan Hagman kommer att fortsätta spatsera längs kajen i Skärhamn klädd i ett par nummer för stora guldbyxor som hålls uppe av stabila hängslen runt axlarna motsvarande bolagets två verksamhetsområden. Det skulle heller inte förvåna om han imorgon även delar med sig ett par gyllene byxor till aktieägarna i form av en överraskande stark rapport och en lukrativ utdelning. Ett par guldbyxor och ett flytetyg alltså! Vad mer kan man begära?