Det ska sägas direkt att jag inte är någon större supporter av uttalanden som “jag investerar på lång sikt så det gör inget om börsen går ner på kort sikt”, eller “över tid så går börsen alltid upp” när investeringsstrategier diskuteras. Hur kommer det sig att vi blivit så artiga att alla i samklang prisar tidsdiversifiering?

Det självklara argumentet är att allteftersom tidshorisonten förlängs så sänks risken (mätt i volatilitet). Vad många missar är att fördelen med mindre risk slår tillbaka i form av större potentiella förluster. För den som sparat på börsen i 10 år och varje år tryckt in 10% av lönen spelar det nog ingen roll att hon har en 10% årlig avkastning även efter det senaste årets ras men samtidigt har mindre kronor på kontot än hon satt in under åren. Jag tvivlar till exempel inte en sekund på att många av de hedgefonder som för tillfället får slå igen har klart positiva årsavkastningar. Problemet är bara att efter de första framgångsåren med 100% avkastning fått klart ökat kapitalinflöde och när de i år förlorat 20-40% så innebär det att fonden inte tjänat en enda krona summa summarum.

Och sen är ju frågan om hur stor avkastningen över tid är, om det verkligen är så att det lönar sig att sätta in pengarna och glömma bort dem under en längre period. För att ge mitt inlägg lite mer objektivitet så har jag kollat upp siffrorna både för den totala avkastningen (inkl utdelningar) och ökningen i OMXSPI index (inom parentes)

1år: -45,6% (-47,8%)

3år: -7,2% (-9,6%

5år: 4,5% (1,7%)

10år: 3,8% (1,5%)

Samtidigt under de här åren så har inflationen varit 0-4,5%, statsobligationer 2-4,5% och styrräntan 1-4,5%.

En investering i statspapper hade alltså inneburit inte bara en bättre avkastning utan förmodligen även ett lägre blodtryck och ett tryggare leverne.

Dessutom, för att göra det hela än värre, så är det ju tyvärr som så att vanliga investerare påbörjar sin karriär när marknaden redan tagit det största klivet uppåt och sen ger upp och kliver ur när vi närmar oss botten. Det står tydligt om vi ser till det enorma uttag som skett från fonder de senaste veckorna.

När vi hade fallit 20% var det ett stort antal institutionella placerare som rekommenderade köp, idag när vi är ner nästan 50% så är det ingen som vågar ge råd. Förutom han de kallar världen genom tiderna bästa investerare då förstås.

Kanske ska vi ta en titt på portföljen lite oftare och fundera på hur mycket av kapitalet vi är beredda att förlora och justera risken därefter. För ingen vill väl dras med i paniken och sälja på botten?

Jag avslutar med en liten tankenöt rörande ämnet tidsdiversifiering: Är säljoptioner med lång löptid billigare eller dyrare än de med kort löptid (samma lösenpris)? Vad säger det om vår uppfattning om den långsiktiga risken?