För det första är avdragsrätten kraftigt begränsad vad gäller inbetalning med endast 12 000 per år förutsatt att man har tjänstepension. Arbetsgivaravgifter måste också betalas på beloppet även om det kan bli en viss säkning.
Sen blir man tvungen att betala en saftig årlig avkastningsskatt i runda slängar 0,3% till 0,7% på depåvärdet varje år. Avkastningsskatten har redan höjts en gång på 90-talet, då var det sossarna och folkpartiet som gjorde upp. Dessutom måste utbetalningen beskattas som inkomst av tjänst. Har man långt kvar till pensionen är det nog väldigt sannolikt att både avkastningsskatt och skatten för inkomst av tjänst kommer höjas för att ha råd att betala för den åldrande befolkningen som lever allt längre.
Om man är oklok att välja pensionsbolag med depåavgifter och fonder med höga förvaltningsavgifter kommer det bli en ytterligare sämre affär. Den som pensionssparar privat och inte tjänar över brytpunkten för statlig skatt gör troligen också en mycket dålig affär då det sannolikt inte går att få ut löneinkomster till mycket lägre skatt än nu. Enda vettiga anledningen till att pensionsspara skulle väl vara att dessa pengar inte ingår i en bodelning, men det kan man ju komma runt med äktenskapsförord.
Våra kära riksdagspolitiker är naturigtvis inte med i detta system. De får istället ett garanterat belopp som betalas direkt ur statens dignande kassakista. Min analys av det hela är att det handlar om se efter sitt eget hus och finta staten när du kan för annars kommer staten finta dig!
Hälsningar från en icke-pensionssparande Whimsical