Nu är vi inne sent 1980-tal och sveriges ekonomi är alltmer ansträngd med en statsskuld som ökar dramatiskt och låneekonomin eldar på inflationen samtidigt som räntorna är skyhöga. En kollega till mig drog en lättnadens suck när han band sina huslån på 17 % ränta. Hur många skulle klara av en ränta på 17 % idag ? Statsskulden var som högst c:a 1300 miljarder kronor mellan åren 1990-1994. I början av 1990-talet så kom då en riktig fastighetskrasch som drog med sig bankerna och det kom väl egentligen som ett brev på posten då bankernas utlåning som alltid hade varit ganska hårt reglerad, avreglerades helt i mitten av 1980-talet och pengar fanns helt plötsigt i överflöd. Vi gjorde exakt samma misstag som man nu har gjort i Usa.
Innan lånehysterin kom igång på allvar i mitten av 1980-talet så var utlåningen mycket mer reglerad av riksdag och regering och riksbanken var politiskt styrd. Efter ett riksdagsbeslut så släppte man på regleringen och riksbanken fick fria händer och som kalvar på grönbete tappade alla kontrollen över utlåningen på bara ett par tre år. Man kunde låna enorma belopp och det eldade på ekonomin så till den milda grad att inflationen steg dramatiskt och räntan passerad 20%. 17% i huslån kändes plötsligt som en vinstlott för många. Flera kollegor extraknäckte på kvällar och helger för att få det hela att gå ihop. Som ungkarl och speleman boende i en hyresrätt så påverkades inte jag så värst mycket av detta men det var ett samtalsämne lika vanligt som väderpratet är i semestertider.
Valutahandlare världen över spekulerade i den kraftigt övervärderad kronan och politikerna gjorde allt vad man kunde för att hålla fast vid växelkursen trots att det såg ut som ett självmordsprojekt. Riksbankschefen Bengt Dennis drog till med den största släggan som fanns och höjde reporäntan till femhundra procent ( 500%) i ett sista desperat försök att rädda kronan . Det var dömt att misslyckas förstås. Desperata människor gör desperata saker. Kronan släpptes fri och värdet sjönk med 30% på bara en kort tid. Jag kände mig mycket fattigare helt plötsligt. Vi hade konsumerat och spekulerat oss till ruinens brant på 5-7 år och ett veritabelt stålbad väntade . Skatter på det mesta höjdes rejält och ränteavdragen som var på 50% sänktes till dagens 30% samtidigt som nya skatter uppfanns och alla former av bidrag sänktes och staten själv sattes på svältkur med massuppsägningar och effektiviseringar. Världens största offantliga (offentliga) sektor hade överlevt sig själv.
Åren 1987-1995 var tuffa för många men när vi blev meddlemmar i EU 1995 så började saker o ting bli bättre och ett huslån kunde man nu teckna till “billiga” 11% ränta. Jag vet för det var just 11% som räntan låg på när jag köpte mitt första hus. EU har ju strikta villkor för hur statens finanser skall skötas och inflationsbekämpningen är en av hörnpelarna man bevakar stenhårt. Grunden är ju rätt enkel och alldeles självklar, nämligen det att inkomster och utgifter ska gå ihop. As simpel as that…..1995 till dags dato så har vi haft en gynnsam ekonomisk utveckling med höjda reallöner och en låg inflation. Det kan mycket väl vara så att vi får gå igenom ytterligare ett stålbad men det går nog över fortare denna gången då statsfinanserna är i ett mycket bättre skick och arbetslösheten är på rekordlåga nivåer. Inflationen är det största hotet…
Att vi aldrig lär oss…….
Kalles farsa