Det gamla Saltsjöbadsavtalet från 1938 mellan LO och SAF har spelat ut sin roll.
Sverige ser inte ut som för 70 år sedan och fungerar inte som för 70 år sedan. Ingenting är som för 70 år sedan.Endast Saltslöbadsavtalet har överlevt, men nu har det överlevt sig själv. Rörligheten och flexibiliteten på den svenska arbetsmarknaden är alldeles för stelbent och många kommer att få betala ett högt ekonomiskt pris för detta. Att Sverige sedan är allt för beroende av några fåtal stora företag gör inte saken bättre när det vankas stålbad .

Vi borde titta mer på den Danska modellen med flexicurity där det är mycket lättare att både anställa och säga upp folk på studs. En dansk som får lämna jobbet har full ersättning från dag 1 i A-kasse systemet och det gör att danskarna känner sig tryggare i sin arbetsvardag är vad svenskarna gör. Det är lättare åt båda hållen. Jag läste idag att facken vill förlänga uppsägningstiden med upp till 1 år. Snacka om dålig tajming. Hur skapar man nya arbetstillfällen med det synsättet ? Det är inte lätt för ett företag att spå framtiden och när det väl slår till med full kraft som nu, så måste man agera fort. Det måste ju vara bättre att företagen överlever om än i mindre skala, än att gå i konkurs…..

Tänk om Sandvik som varslade om stora uppsägningar idag var tvungen att betala full lön under 1 års tid till dom uppsagda för att inte göra någonting eller producera saker som ingen köper och sen få lägga dom på hög. Kostymen måste alltid anpassas till verkligheten. Risken är ju annars att företaget dör sotdöden under året som går……

Motståndarna till ett Flexicurity modell Danmark menar på att det inte är jämförbart p.g.a Sveriges stora avstånd. En dansk måste ta ett erbjudet jobb och därmed ev behöva flytta till annan ort men eftersom landet är litet jämfört med Sverige så är det lättare att pendla för dansken än för svensken. Nu skulle en svensk modell kunna snävas in lite så att man kanske “bara” måste ta ett erbjudet jobb inom regionen man bor i.

Vi behöver ju inte kopiera det rakt av utan anpassa det efter våran geografi. Svenskar är oerhört trögrörliga när det gäller arbete och man hävdar ofta att man har någon slags “rätt” att få bo kvar där man bor och att det är staten som ska fixa jobb åt oss där vi bor. Skolan och ungarna används också som slagträ i debatten…Det är synd om barnen som måste byta skola. Är det bättre om man under en mycket lång tid, kanske många år, får leva på a-kassa och inte ha några ekonomiska marginaler alls ??? Det måste helt enkelt vara bättre för alla och envar att man fortast möjligast tar ett erbjudet arbete även om det betyder att man måste röra på sig.

Om det fungerar för dansken och dessutom är en uppskattad modell där, så borde det ju fungera för svensken också, eller ? Den svenska modellen kommer att ändras i grunden och folk måste och kommer att få flytta oftare i jakten på arbete.

Jag har själv fått flytta några gånger i mitt liv över större geografiska avstånd och därmed fått byta skola två gånger m.m och jag har även gjort det i vuxen ålder. Jag vet hur det är att flytta och att det alltid fixar sig då man gör nya vänner, arbetskamrater, skolkompisar , på den nya orten. Farsan blev arbetslös under varvskrisen så det var bara att leta nytt och sedan flytta dit.Den trögrörlighet vi har kostar massor av pengar då människor sitter helt overksamma och väntar på att någon annan, läs staten, ska fixa jobb så att man slipper att flytta.

Om det nu blir 900 personer som får gå i Sandviken så måste flera av dom helt enkelt flytta till orter där det finns jobb. Några 900 nya jobb går inte att uppbringa i ett litet samhälle som Sandviken. För hela Gästrikland är det ett hårt slag. Parterna måste få till ett nytt avtal som är flexiblare än dagens och jag tror att vi måste titta på den danska modellen en gång till…

Kalles farsa