Varför sitter aktieägaren kvar i aktien i en nedgång så länge att det blir för sent att sälja den. Det är Martin Guenny som ställer frågan.(blogg 24 maj 01.59).

Det beror pa känslor och det beror på skatteeffekten,

Jag har ett klipp från Aktiesparen 5/2004. Den ar skriven av Carl-Gustav Gyllenram, författare om aktier med flera böcker utgivna och portföljförvaltare och analytiker på SEB.

Sammanfattning av hans artikel:

Köp rätt aktie, köp den billigt och sälj den dyrt. Varför ar det så svårt?

Forskning inom ekonomisk psykologi visar att placerare är starkt benägna att sälja sina vinstaktier snabbt, men tålmodigt väntar på att sina förlustaktier skall börja stiga igen.

De flesta bryter mot en grundläggande regel vid aktieplacering - låt vinsterna växa men kapa förlusterna snabbt. Många placerare innehar därför till slut en aktieportfölj som till största delen består av förloraraktier.

Placerare kan tillbringa en livstid på marknaden utan att lära sig behärska spelet, eftersom det är så utomordentligt lätt att agera känslomässigt. Ekonomiska beslut ar alltid förknippade med känslor.

Känslor som girighet, rädsla och hopp hör dock inte ihop med frangångssrik aktieplacering.

Alltför många aktieplacerare inser inte att framgång kräver en placeringsfilosofi.

Det måste till en strategi som man funderar ut själv eller kopierar av någon framgångsrik placerare (det här med kopieringen skriver inte Gyllenram men det lägger jag som bloggar till, det kallas för kreativ kopiering) och strategin skall vara kopplad ett disciplinerat agerande. Först då får man framgång på börsen, skriver Gyllenram.

Jag har en annan orsak som jag tror gör att aktiespararen blir sittande i den “berömda” båten.

Jag tror det svenska skattesystemet är orsaken.

Ta Ericssons och Nokias uppgång i början av seklet. Aldrig har väl världen fått uppleva något liknande. Svenska och finska folket blev plötsligt rika. Vanliga svenska och finska “arbetare” med vanliga inkomster som köpte några tusen Ericsson-aktier eller Nokia-aktier blev miljonärer.

En sådan snabb förmögenhetstillväxt hos så många i ett folk får världen troligen världen aldrig mer skåda.

Vanlig kommentar på en svensk arbetsplats då:

- I dag har jag tjänat en månadslön på Ericsson!

Men man lurade sig själv. Aktien hade gått kanske gått en månadslön får någon den dagen, men ingen hade ju pengarna i handen, för än aktien var såld.

Men så gick det utför. Alla såg vad som hände och ville hoppa av.

Men så var det skatten. Om ens formögenhet plötsligt ökat till en miljon skulle man sälja och betala 30 procent, över 300 000 kronor i skatt, en årslön kanske. Nej det gick inte.

Man satt kvar med sina aktier och kanske sitter än i dag snart tio år efteråt. Det är sorgligt det är tråkigt. (Vem ville bli av med 300 000 till staten, men nu blev man av med pengarna ändå genom att kursen sjönk).

Hade alla “vanliga” aktiesparare som nu kring år 2000 blivit miljonärer, fått sälja utan reavinst, så hade alla säkert gjort det.

Hela svenska folket hade per individ varit rikare i dag. Staten hade ju inte fått någon inkomst på reavinstskatt, säger någon. Men det fick staten inte ändå.

Bort med reavinstskatten! Invändningen att det är inte rättvist, att det skall vara gratis att spekulera och tjäna pengar på aktier men betala 30 procent vid vanligt “hederligt” arbete håller inte.

Nu kanske jag slår in öppna dörrar. Reavinstskatten är ju borttagen. Det är bara att köpa en kapitalförsäkring med redan skattade pengar.