Riksbankens utlaning till svenska banker skenar. Bankerna far lan pa vilket papper som helst. For ett ar sedan var den 230 miljarder.
I maj var utlaningen 350 miljarder. Senaste siffran i dag ar om raknat ratt nastan 700 miljarder kronor.
Som jag ser det har utlaningen fordubblats under sommaren.
Jag citerar nu Riksbankens hemsida fran den 2 juni 2009:
Den oro som finns beror på oron för bankernas solvens. Så länge oron för bankernas solvens
består kommer också bankernas likviditetssituation att vara ansträngd.
Trots att staternas åtgärder för närvarande är en nödvändig förutsättning
för den finansiella stabiliteten, är de inte tillräckliga för att lösa
den finansiella krisen. För detta krävs åtgärder som syftar till att stärka
bankernas solvens. Detta kan göras på olika sätt, med åtgärder riktade
mot antingen tillgångssidan eller skuldsidan i bankernas balansräkningar.
Man kan exempelvis dels stärka skuldsidan genom att skjuta
till kapital, dels avlasta tillgångssidan genom att lyfta bort särskilt
riskabla tillgångar. Det är också möjligt att förstärka balansräkningen
genom att sätta ner skulderna. Internationellt genomförs åtgärder
som riktar sig mot alla delar av balansräkningen.
Allt eftersom den finansiella krisen har fått fäste på de globala fi nansmarknaderna
har det ekonomiska läget försämrats mycket snabbt och
världsekonomin befinner sig nu i recession. Det innebär att det som
började som en likviditetskris i allt större utsträckning har övergått
till en solvenskris som alltså handlar om bankers överlevnad.
Riksbanken berattar sedan i en artikel pa hemsidan vad som gjorde att den finansiella krisen i Japan pa 90-talet blev sa svar.
• Myndigheter och banker var fortfarande inställda på att inga
stora banker skulle tillåtas fallera trots att den japanska centralbanken
hade förklarat att den inte skulle försvara en bank med
problem i alla lägen. Den upprättade insättarskyddsfonden,
DIC, skulle i stället medverka till att rädda banker och insättare.
Tyvärr var fonden alldeles för liten för att klara de bankfallissemang
den kom att ställas inför och därför valde myndigheterna
att använda ad hoc-lösningar som bland annat innebar att alla
insättare hölls skadeslösa. Det medförde att det dröjde till 1998
innan ett mer systematiserat ramverk för att lösa bankproblem
infördes.
• Problemkrediterna var kraftigt underredovisade eftersom lagstiftningen
hade mycket stränga krav på att förlust verkligen förelåg
innan exponeringen fi ck redovisas som ”non-performing”.
Trots att faktiska (men ej redovisade) problemkrediter uppgick
till mellan fem och åtta procent redan i början av 1990-talet sågs
inte krisen som systemhotande förrän 1997.
• Myndigheterna hade inte lagstöd att gripa in så länge som
bankerna uppvisade vinster, även om dessa vinster var fi ktiva
på grund av bristfällig redovisning. Inte förrän 1997 gjordes
reglerna mer fl exibla, vilket resulterade i stora nedskrivningar av
förluster i boksluten. 125
• Genom att problemkrediterna inte erkändes fullt ut överskattades
de redovisade kapitaltäckningsnivåerna. Grovt underkapitaliserade
banker kunde därmed helt lagenligt uppvisa att de
uppfyllde kapitaltäckningskraven.
• Incitamenten för att skriva av och sälja dåliga tillgångar i bankerna
var mycket svaga. Genom den mycket låga styrräntan var
kostnaden för att behålla tillgångarna på balansräkningen liten
och en försäljning skulle tvinga fram nedskrivningar till sannolikt
mycket låga försäljningsvärden. 126
Min bloggkommentar: Ar det nagon som kanner igen sig i den svenska situationen i dag. OBSERVERA: I dag har jag helt kopierat fran www.riksbank.se
Hemsidan ar mycket bra. Toppen-bra. Alltsa hemsidan och dess redovisningen. Om Riksbankens redovisat atgarder ar bra aterstar att se.