Rädda inte Volvo - rädda Sverige

2009-01-10 16:06, Edited at: 2010-06-11 12:00

Rädda inte Volvo - rädda Sverige!

Den 4 januari 2008 publicerades artikeln ”Låt bli att rädda Volvo och Saab” i Dagens Nyheter. Författarna är Henrik Jordahl och Martin Ådahl. Redan när man läser DN.s bakgrundsruta om författarna har man anledning att fundera. Martin Ådahl är chef för något som heter Fores (Forum för Reformer och Enterprenörskap). Fores säger själva: ”Initiativet till bildandet av Fores togs 2007 av Centerpartiet men Fores är strikt partipolitiskt obundet och bakom tankesmedjan står nu även en rad andra gröna och liberala organisationer och personer.”

Medstiftare och ekonomiska garanter till Fores är, förutom centerpartiet, Bertil Ohlin-institutet och Studieförbundet Vuxenskolan. Studieförbundet Vuxenskolan bildades l967 genom en sammanslagning av studieförbunden i Centerpartiet, Folkpartiet och Lantbrukarnas Riksförbund. Gunnar Fröroth ordförande i Ohlin-institutet har fått en ledamotsplats i Fores styrelse liksom Berit Danielsson, som också är förbundsordförande i Studieförbundet Vuxenskolan. Gunnar Fröroth säger i en intervju; ”Sverige är väldigt präglat av socialdemokratiska perspektiv och det finns en rädsla eller ovilja från många liberala att bryta med de perspektiven. Detta gäller exempelvis välfärdsfrågor och arbetsmarknadsfrågor. Även vår moderatledda regering är påtagligt feg i dessa frågor.”

Henrik Jordahl arbetar vid Institutet för Näringslivsforskning och har på uppdrag av Forum skrivit rapporten ”Privat och statligt ägande. Vad säger forskningen?” DN kallar hans rapport för en ”forskningsrapport”. Lite väl pretentiöst tycker jag. Vem ger någon ett uppdrag att mot betalning skriva en rapport som inte passar uppdragsgivaren? Givetvis har en akademisk avhandling som disputerats och godkänts ett helt annat status. Såvitt jag vet är inte rapporten heller publicerad i någon ekonomisk tidskrift i Sverige eller utomlands. Så länge rapporten inte nått verkligheten och diskuterats och kritiserats av forskarkollegor har den inte något odiskutabelt status alls. För att återgå till Institutet för Näringslivsforskning vill jag bara konstatera att det till hälften finansieras av huvudmannen Svenskt Näringsliv.

Det andra jag funderar över är varför författarna hänvisar till en Sifoundersökning som visar att svenska folket säger nej till att staten tillfälligt skall ta över Volvo personvagnar och Saab Automobile för att rädda företagen. En sak som kan förklara en nej övervikt är att argumenten för den motsatta åsikten inte förts fram av så många debattörer. Marknadsfundamentalismens eller den moderna Laissez-faire modellens grepp om svenskarna har ju varit stabilt sedan 1980-talet. Många har inte insett att världen inte kan styras på ett vettigt sätt av globala privata företag med vinstintresset som förstahandsmål. Samhället (även det globala) måste vara överordnad företagen . Jag delar författarnas uppfattning om att privatägda företag för det mesta är att föredra. Det finns dock områden och situationer där ett statligt företagande är att föredra enligt min uppfattning. Nu diskuterar vi ett fall nämligen Volvo/Saab. Som slutsats ifråga om Sifoundersökningen säger författarna; ”Bara 36 procent svarar ja. Här är svenska folket klart närmast expertisen.” Vilken expertis? Det vore klädsamt med lite mindre självgodhet efter det att all världens privata biltillverkare misslyckats med att ta fram den miljövänliga bil som både politiker och konsumenter önskat. Bilkrisen beror inte enbart på finanskrisen utan på felsatsningar främst i USA (bl.a Ford och GM).

Från funderingar övergår jag nu till kommentarer.

Artikelförfattarna hävdar följande: ”Skillnaderna i lönsamhet och produktivitet har flera förklaringar. Men statliga äganden har det gemensamt att viktiga strategiska omstruktureringar försenas istället för påskyndas – vilket knappast är vad Volvo och Saab behöver just nu.”

Kommentar: Det privata ägandet har precis gjort att omstruktureringar försenats. För att ta i lite vill jag påstå att det är ett paradigmskifte för hela transportsektorn vi står inför. Det är en ny teknikplattform som Sverige har möjlighet att utveckla lika väl som andra länder. Japan har ett försprång ifråga om elbilar men med Volvo, som redan ingår i flera forskningsprojekt om elbilar och batteritillverkning, kan Sverige få framgång. Saab har inte kvar någon större potential i detta sammanhang. Forskning är viktigt också för vår lastbilsindustri eller skall vi skänka bort den också? Avancerad forskning försvinner om bilindustrin försvinner. Svenska folket sade nej till kärnkraft och mycket forskning försvann. Frågan är om Sverige ens klarar av att bygga ett nytt kärnkraftverk? Har vi ingen verkstadsindustri och ingen teknikkunskap vad skall vi då leva av?

Författarna tar för det mesta upp långsiktigt statligt ägande jämfört med privat ägande. Avsnittet om ”otydliga mål” år knappast aktuellt på ett tillfälligt ägande vars första mål är att ändra inriktningen till miljöbilsproduktion (elbilar) och i andra hand bevara och förstärka personalens kompetens för att sedan sälja företaget till en privat aktör. Det kan bli billigare än en nedläggning.

Påståendet om att moderna internationaliserade företag som Volvo och Saab är beroende av samgåenden och uppköp vill jag inte svälja utan påpekande. Företagen är inte moderna längre eftersom man inte har den produktionsplattform som krävs idag. De måste ”piffas upp” .innan de kan säljas till andra än svenska staten. Samgåenden och uppköp är inte heller framtidens ”alltiallolösning” för privat företagsamhet.

Författarna påstår: ”Behoven av investeringar och kapitaltillförsel talar också mot ett statligt ägande. Exempelvis har den snabba teknologiska förändringen i telekombranschen krävt enorma investeringar i ny teknik. Dessa investeringar har skett i privata företag eftersom statliga företag inte kan uppbringa medel till så stora investeringsprogram.

Kommentar: TeliaSonera klarar det - kanske beroende på att det bara är halvstatligt! Svenska och finska staten äger tillsammans 51 procent av aktierna i bolaget. Författarna kanske också har observerat att i kristider är det bara staten som har kapital - via sedelpressarna och med risk för framtida inflation.

Författarna säger också:” När det handlar om riktigt stora och osäkra investeringar är det inte heller rimligt att skattemedel används till ekonomisk spekulation som riskerar att gå ut över statens andra åtaganden om utfallet skulle bli sämre än väntat.”

Kommentar: Varför går det bra att staten spekulerar bort våra pensionsfonder (hälften borta) för inköp av aktier i allt värdelösare privata aktiebolag? Jag orkar inte ens tänka på hur många miljarder som hittills har gått upp i rök – någon annan får räkna ut det.

Varvskrisen måste ju med som paradexempel på misslyckat statligt ägande. Det är inte på grund av den globala finanskrisen som situationen är unik jämfört med varvskrisen. Det beror på att den nästan helt privata bilmarknaden i världen inte kunnat ta till sig eller velat uppfatta politikers och konsumenters krav på riktiga miljöbilar. När bensinpriserna nu sjunker igen finns risk för att de som måste köpa bil köper en bensindriven av brist på bättre och att bilföretagen suger på bensinbilen ett tag till.

Varvsindustrin byggde inte in sig i ett för stort oljeberoende som författarna påstår och inte heller berodde det på att de specialiserat sig på oljetankers som inte gick att sälja vilket författarna också hävdar. Det var bara Götaverken som tillverkade stora oljetankers. Alla de andra varven (Arendalsvarvet, Eriksbergsvarvet, Kockums och Uddevallavarvet etc.) hade andra fartygskonstruktioner. Anledningen till krisen var istället att främst Japan och sedan även Sydkorea tillverkade fartygen billigare än västeuropa. År 1992 hade dessa två länder 70% av världens fartygsproduktion. Tyskland, USA ,Spanien England och Frankrike drabbades liksom Sverige mycket hårt.

Som slutkläm kommer en nationalekonomisk till synes oklanderlig slutsats:”Hur många bilar som ska tillverkas i Sverige bör vara en ekonomisk fråga. Inte en politisk.”

Kommentar: Oavsett var bilarna tillverkas har marknaden visat sig oförmögen att agera på annat sätt än i den tillfälliga vinstriktningen. Framförhållning och miljöhänsyn är globalt sett en bristvara som någon annan än företagen själva måste ta hand om. Volvo är en liten bricka i det globala spelet, men har oerhört stor betydelse för att förhindra ytterligare kunskapsflykt inom bil- och verkstadsindustrin i Sverige. Om ingen annan vill köpa Volvo inom en mycket nära framtid bör staten gå in som övergångsägare. Det är inte fråga om att rädda Volvo utan den större utmaningen . Rädda Sverige och Volvo.

Göran Tivesjö (fri debattör)

P.S. Jordahls och Ådahls artikel ”Låt bli att rådda Volvo och Saab” var avsedd som en kritik av Rollf Wolffs debattartikel i Dagens industri som hette ”Staten måste köpa Volvo PV”. Jag väntar med spänning på hans replik.