(Plockepinn, för dig som arbetar i finansbranschen och därför är född på 80-talet eller senare, är ett gammalt hederligt spel såna som farbror David spelade när de var små, då det bara fanns statliga kanaler, inga TV-spel och definitivt inget Internet. Det är alltså ett relativt tråkigt spel men med en viss intressant ide. Spelet inleds med att man häller ut pinnar över golvet i en röra. Spelarna ska sedan försöka dra ut en pinne i taget utan att de andra pinnarna rör sig eller flyttas. Misslyckas det, och pinnarna trillar när spelaren drar ut en pinne, går turen över till den andra spelaren. Pinnarna är också rätt vassa och kan med fördel planteras i motspelarens lår om man är missnöjd med utfallet i spelet)

Från att ha reformerat marknaden i relativt måttlig takt, känns det nu som att världens centralbanker gått upp i ett frenetiskt tempo. Jag antar att dom känner sig som pojken i den holländska historien som stoppade en översvämning genom att köra in sitt finger i hålet i fördämningen … med skillnaden att man efter 10 hål nu börjar få slut på fingrar.

Insatserna har också gått från relativt ordinära program (om än med krångliga namn) för att byta illikvida tillgångar mot likvida, till allt grövre ingrepp i marknaden. Här är några exempel på räddningsaktioner:

  • TAF - Term Auction Facility
  • PDCF - Primary Dealer Credit Facility
  • TSLF - Term Securities Lending Facilities
  • Super SIV (misslyckad)
  • Försäkringen av 30 BUSD tillgångar i Bear Sterns
  • Övertagandet av Fannie Mae och Freddie Mac
  • Övertagandet (delvis) av AIG
  • Swapar med ECB och BOJ
  • Försäkringen av medel i money market funds
  • Paulson’s “bankakut”
  • Blankingsstopp i finansaktier i USA, UK, mfl länder

och därimellan också ett ännu mer ovanligt beslut, nämligen att låta Lehman Brothers gå i konkurs utan ingrepp.

Problemet som jag ser det är att man gör allt större ingrepp i ett väldigt komplext dynamiskt system, utan att ha den minsta aning om hur det påverkar systemet i förväg. Lite som att hamra på kontrollpanelen i ett kärnkraftverk, eller varför inte att spela plockepinn på finansmarknaden med ovanligt stora insatser?

Det illustreras främst av det som hände i Lehman Brothers. Bernanke och Paulson gjorde för en gångs skull vad en ganska högljudd opinion krävde och låt Lehman gå i konkurs. Tanken var att skicka en signal om att marknaden måste lära sig av med att hoppas på att Federal Reserve kommer skydda alla aktörer, där man tidigare varit måna om att lösa ut obligationslånen även om man låtit aktieägarna bli “wiped out”.

Men effekten blev lite oväntad. Förlusterna på Lehmans kortsiktiga finansiering visade sig ligga hos flertalet “money market funds”, korta räntefonder. Resultatet blev förluster, som sett till den normala avkastningen i dessa fonder var stor, massuttag från investerare och stängningar av fonder. Följden blev istället att ännu mer kortsiktig finansiering torkade upp, börsen kraschade, och räntan på korta statsskuldväxlar i USA trillade mot i princip 0% (0,02% tror jag var botten på 3månaders). Och Paulson och Bernanke tvingades dra igång nya räddningsauktioner.

Precis som i plockepinn; man drar ut en pinne, men den pinnen stöttar lite en annan, som i sin tur stöttar lite en annan, och till slut är effekten stor nog för att sätta igång en mycket oönskad rörelse.

Därför undrar jag om man inte gör samma misstag när man nu förbjuder blankning i financials. Naken blankning, att kunna sälja en aktie kort utan att först låna upp den, kan jag acceptera att man förbjuder. Men att helt förbjuda blankning tror jag är att pilla långt nere i maskineriet utan att helt veta vad effekten blir.

Till exempel visar det sig nu att optionshandlarna fått mycket svårt att hedga de optioner man ställer ut. Hur ska du kunna ställa ut en indexoption när du inte längre får sälja alla ingående aktier som skydd? Följden blir stora spreadar i optionshandeln, vilket kan stoppa en hel del större placerare från att hantera risken i sina portföljer.

Ett annat exempel är påverkan på mäklarhusen, som tjänat goda pengar på blankningsaffären åt sina kunder (och åt sig själva - Goldman Sachs har ju skrikit över blankningsattacker, men frågan är hur man tjänat sina pengar i trading-desken?). Följden är att man dragit ut en viktig intäktskälla från dessa vid ett väldigt olämpligt tillfälle. Kanske är det därför de nu omvandlas till banker, vad vet jag?

Ett tredje exempel är hedgefonder, som ofta arbetar med långa-korta positioner och arbitragehandel. Hur kommer arbitragemöjligheterna i finansaktier att påverkas, när det inte längre går att gå kort på en marknad.

Allt är det en omgång plockepinn, där Bernanke och Paulson tillsammans med andra ledande centralbanker försöker plocka ut en insolvent institution efter den andra, under tidspress. Men när man nu tvingas rubba själva det komplexa system som är den globala finansmarknaden, undrar jag om man inte tar sig vatten över huvudet. Jag sympatiserar med deras situation, och tycker att kritiken mot enskilda “bailouts” har gått lite över styr. Dom gör nog vad dom kan komma på för att styra upp situationen, inte för att berika sina kompisar.

Men diskussionen måste upp hur långt centralbanker kan få gå utan bättre underlag i sitt mixtrande med ett så komplext och krititiskt system.

“Every action has a reaction” postulerade Newton, och kanske kommer den kommande perioden till slut att lära centralbankirerna och världen en rejäl läxa?