Den sibiriska tigern faller

2012-05-06 17:19, Edited at: 2012-05-07 10:37

Det sägs att en katt har nio liv. Den sibiriska tigern Petrogrand har åtminstone två tack vare återuppståndelsen från Malka Oil men framstår nu som skadskjutet pga fredagens kursras på 17 procent. Finns det något livselixir i borrkärnan?

För ett par veckor sedan landade en rysk MI-8 helikopter i norra Tomskregionen i Västra Sibirien. Området är välkänt ogästvänligt där stora delar består av sumpmark och för att underlätta landningen hade det tillverkats en provisorisk landningsbana av timmerstockar. Ned från farkosten steg nio hjälmprydda passagerare från Petrogrand, bl a VD tillsammans med styrelsen, och syftet med resan var att inspektera licensområdena, Nizhnepaninsky och Muromsky-2, samt det pågående borrprogrammet. Via 2D-seismik hade 3C-resurserna bedömts till drygt 500 miljoner fat och nu riktades blickarna mot borrkärnorna huruvida dessa skulle avslöja olja så att resurserna skulle kunna omvandlas till bevisade reserver. Styrelsemedlemmarna var dock inte några gröngölingar men var rätt färska hos Petrogrand då de under sommaren 2009 nödinkallats för att rädda företaget.

Det krisdrabbade Malka Oil

Vid denna tidpunkt hette bolaget Malka Oil och den som då svingade ordförandeklubban var ”draken” Mats Gabrielsson. Med facit i hand kan vi konstatera att den travintresserade finansmannen snarare framstår som en klassisk visionär med stor mun än en framgångsrik drakflygare på börsen. Detta vittnar stora ägarintressen i Borås Wäfveri, Capital Oil och Opcon om, då samtliga blivit rejäla kurskatastrofer och en kraschlandning skulle även vänta i Malka Oil.

Visserligen såg det rätt lovande ut då den enda tillgången, licensblocket nr 87, bedömdes innehålla gott om olja. Oljefält som konstaterats i blocket hade även nått produktionsfas men någon förväntad multiexpansion av oljetunnor fick däremot aldrig aktieägarna bevittna. Istället blev det produktionsfall och när finanskrisen punkterade oljepriset med efterföljande kreditåtstramningar och kollaps på ryska börsen, tvingades Malka Oil till en finansiell rekonstruktion.

I andra halvlek följdes denna upp av ett inbördeskrig i styrelsen mellan Gabrielsson och grundaren Mikhail Malyarenko där den senare t o m ockuperade ett fält med vapenmakt. Smutskastning var bara förnamnet och Malyarenko gjorde även sitt yttersta för att driva bolaget i konkurs. Nu räckte inte några kvacksalverisalvor utan botemedlet blev en åderlåtning av såväl styrelse som ledning.

Ordförandestolen tog Sven-Erik Zachrisson hand om som tidigare varit delaktig i det framgångsrika uppbyggandet av Vostok Oil. Den tidigare VD:n Fredrik Svinhufvud lämnade omedelbart bolaget med den klassiska förklaringen ”personliga skäl” och ersattes av Maks Grinfeld som hade mer än 20 års erfarenhet av ryskt näringsliv och bl a varit vice president för oljejätten TNK-BP.

Efter att ha lusläst tillgångarna konstaterades att utmaningarna var för svåra och dyra för att utveckla licensblocket vilket föranledde att en prislapp sattes på tillgångarna. Ett halvt år senare tecknades ett intentionsavtal med Gazprom Neft om försäljning för 820 Mkr.

Småägarna som under forna dagar suttit och väntat på sin ”tenbagger” gick naturligtvis i taket över försäljningspriset, särskilt då Malka Oil bedömt C1- och C2-reserverna till 140 – 190 miljoner fat. Frågan är dock om inte dessa bedömningar enbart var ett vilseledande utspel signerat Gabrielsson för att skymma sikten inför de problem Malka Oil stod inför. För några år sedan visionerade nämligen samme person att Opcon var miljöteknikens Microsoft och skulle bli ett av Sveriges fem största industriföretag inom fem år. Kursgrafen och resultatutvecklingen visar dock en annan historia och kollekthoven börjar nu kännas utsliten.

Trots uppståndelsen kring försäljningspriset för Malka Oils tillgångar nominerade däremot ryska branschorganet RusEnergy, med hjälp av nio oljeanalytiker, det krisdrabbade företaget till årets oljebolag tack vare förmågan att överhuvudtaget få tillgångarna framgångsrikt sålda under finanskrisens efterskalv. Som plåster på såren fick dessutom aktieägarna ett par ören i dividend men lejonparten av försäljningslikviden placerades i kapitalplaceringar i ryska banker. Syftet var att avkastningen skulle täcka bolagets rörelsekostnader under tiden som ledningen letade förvärv och förberedde grunden till en omstart under det nya namnet Petrogrand.

Det nya bolaget

Det var också en ambitiös sida som den nya ledningen visade upp då hela 145 licensområden och ett 40-tal oljeproducerande bolag granskades under 2010. Däremot visades ovilja till att öppna plånboken eftersom hittills enbart två licensområden förvärvats, Nizhnepaninsky och Muromsky-2. Den senare licensen erhölls t o m vederlagsfritt tack vare att ledningen taktiskt utmanövrerat det konkurrerande oljebolaget i auktionen.

I torsdags var det dock dags för ny offensiv då Petrogrand pressmeddelade att de ämnar delta i en auktion omfattande försäljning av licensen till Nikolsky-3, ett block som har registrerade bevisade och sannolika, C1- och C2-reserver, om 24,7 miljoner fat. Området har tidigare tillhört TNK-BP, alltså oljejätten där Maks Grinfeld varit anställd som vice president, vilket skvallrar om att Petrogrands VD kanske känner till mer om blocket än vad de registrerade reserverna visar. Dessutom signalerar Petrogrands intresse för grannlicensen att de är rätt övertygade om att Nizhnepaninsky kommer att innehålla kommersiellt utvinningsbara reserver.

På eftermiddagen tvingades dock bolaget meddela att auktionen ställts in då enbart Petrogrand anmält intresse och då det krävs minst två spekulanter för att auktionen skall kunna genomföras. Aktien avslutade däremot dagen starkt med en kursuppgång på ca 10 procent men föll i fredags med hela 17 procent. Anledningen till fallet kan sannolikt tillskrivas aktiemarknadens sena uppvaknande kring att auktionen inte blev av samt fredagens publicerade delårsrapport, där det flaggades för att svaren på testerna vid prospekteringsborrningarna kommer att dröja till slutet av sommaren.

Prospekteringsbolag = högvinst?

Studerar vi andra utländska olje- och prospekteringsbolag verksamma i Ryssland skvallrar utvecklingen för dessa om att det är just i prospekteringsfasen som det är värt att äga aktierna om man är ute efter exceptionella kursuppgångar på kort tid. Så brukar det också vara oavsett om det gäller olja, guld eller t ex järnmalm. Naturligtvis finns det stor risk bakslag men det är under denna period som spekulationerna tenderar att rusa iväg tack vare stegrande förväntningar i takt med att framgångsrika borresultat annonseras och när reserverna klassas upp. När sedan produktionsfasen inleds och det är dags för ”upp till bevis”, att nå utsatta produktionsmål, brukar dock varken halksockor eller isdubbar hjälpa då målsättningarna visat sig svåra att nå, särskilt i Tomskregionen, vilket riskerar att medföra utförsåkning för börskursen.

Det är dock i prospekteringsfasen som Petrogrand befinner sig och dessutom hade bolaget den 31 mars ca 490 Mkr i kassan, motsvarande ca 12 kr per aktie. Pengar brinner visserligen snabbt men utgör också bränsle till en spekulationsbrasa särskilt då den starka balansräkningen inte medför någon risk för likviditetskris på kort och medellång sikt och kan agera stötdämpare för aktien vid bakslag.

I min tidigare blogg om Petrogrand skrev jag om Imperial Energy:s fantastiska resa. Bolaget grundades 2004 och såldes fyra år senare till indiska ONBC Videsh för 2,58 BUSD, motsvarande ett pris på 1,4 usd/fat för de totala tillgångarna. Imperial hade med framgång genomfört några lovande förvärv i Tomskregionen och lyckats med prospekteringarna vilket förvandlade bolaget till en oemotståndlig godsak för den indiska oljejätten och en betydande värdestegring på kort tid för ägarna.

Irländska PetroNeft som likt Petrogrand också äger licensrättigheter till två block i Tomskregionen är ett annat framgångsrikt exempel på snabb värdestegring på kort tid då aktiekursen under perioden 2009-2010 sexfaldigades på 20 månader.

Baksidan av myntet

Det finns dock en baksida av myntet och ett problem som genomsyrar oljebolag verksamma i Tomskregionen och som nu kanske börjar inflammera investeringsviljan i oljebolag stationerade i området.

I regel brukar det vara enkelt att skruva upp reserverna men desto svårare att skruva upp produktionskranarna. När ONBC för fyra år sedan förvärvade Imperial låg produktionsmålet för 2011 på 40 000 fat per dag men när året blev aktuellt nåddes inte ens hälften.

Kursutvecklingen för PetroNeft ger också den mest äventyrliga aktiespekulanten kalla kårar då kursgrafen liknar Mount Everest då det varit utförsåkning för aktien sedan toppen vid årsskiftet 2010/2011. I december guidades för att produktionen skulle nå 4 000 – 5 000 fat per dag i slutet av Q1 men i april producerades endast 2 300 tunnor och börsvärdet ligger nu på 35 MGBP, motsvarande ca 385 Mkr. Detta innebär att 2P-reserverna(131 milj fat) värderas till endast 0,43 usd per fat vilka alltså är reserver bedömda enligt den konservativa västerländska klassificeringen.

Det är definitivt inte högt men ger en bild över att aktiemarknaden inte är nådig om profetiorna inte uppfylls och att det finns skäl att börja överväga sälj när lovande prospekteringsbolag i Tomskregionen börjar byta kostym till kommersiellt bolag.

Tomsk - ett problembarn för äventyrare?

Ursprungligen under sovjettiden på 60- och 70-talet borrades många prospekteringsbrunnar i Tomskregionen, bl a två i Nizhnepaninsky. De flesta brunnarna pluggades igen trots fynd av kolväten då blocken inte ansågs ha tillräckligt stor potential. Istället fokuserades det på utbyggnad av de större fälten, bl a giganterna Salym och Samotlor som upptäcktes 1965.

Med hjälp av ett stigande oljepris och ny teknik har dock oljebolagen vågat sig på blocken i Tomskregionen. 2009 fanns 118 upptäckta fält men däremot endast ett som klassades som storskaligt(Myldyzhynskoye). Den totala oljeproduktionen uppgick ifjol i regionen till ca 235 000 fat per dag där drygt hälften producerades av Tomskneft. Det är alltså ont om elefanter varför man inte skall hoppas på något jättefynd för Petrogrand.

Sedimentmiljön i Tomskregionen är dessutom inte liknande den där t ex Samotlor är beläget då avlagringar bildats av s.k. fluvial och lakustrin erosion orsakade av floder och sjöar. Detta innebär i regel större utmaningar och problemen som präglar regionen är att det är svårt att få upp flödena i brunnarna vilket också är anledningen till det senaste kursfallet för PetroNeft, då ny teknik som fraccing misslyckats med att öka trycket i reservoaren.

100 % upp i år

På börsen har dock Petrogrand dubblats sedan årsskiftet vilket innebär att fredagens kursnedgång inte framstår som någon katastrof. Marknadsvärdet ligger på ca 850 Mkr där alltså mer än hälften består av kassa.

Problemet är att testresultaten dröjer och att Petrogrand ger knapphändig information om fynden av kolväten som pressmeddelades i mitten av april. I årsredovisningen publicerad strax efter borruppdateringen bedömdes testerna bli klara någon gång under sommaren men enligt fredagens delårsrapport förväntas nu testresultaten från den första brunnen först i slutet av sommaren. Aktiemarknaden ogillar osäkerhet och när triggers skjuts på framtiden ger sig de ivrigaste aktiespekulanterna iväg för att söka jaktlycka på annat håll. Därmed går det inte att utesluta att aktien fortsätter att falla, särskilt då Petrogrand inte ger några ledtrådar om att fler uppdateringar kring borrprogrammet kommer att annonseras innan testresultaten.

Ett problem som oroar är också att de flesta auktioner dragits tillbaka i Tomskregionen under de senaste åren. Nizhnepaninsky har t ex varit under klubban två gånger under 2000-talet utan att någon spekulant nappat innan Petrogrand förvärvade licensen under hösten 2010. Innebär detta att det kan vara värt att tona ner förväntningarna om jackpot? Och är det verkligen så att Petrogrand inte vill skylta med borresultaten för tidigt med syfte att komma över Nikolsky-3 till en förmånligt pris?

Det är dock snarare positivt än negativt att testerna drar ut på tiden då detta stärker Petrogrands utsago gällande fynd av kolväten, alltså att det finns olja alternativt gas, men förseningen kan också innebära att det är svårt att analysera om den är kommersiellt utvinningsbar vilket kräver mer tid.

Kan det t o m vara så illa att en beräknad utbyggnad av Nizhnepaninsky lönsamhetsmässigt balanserar på marginalen och att det var därför som Petrogrand intresserade sig för Nikolsky-3 för att det krävs större volymer och synergier från infrastruktur för att överhuvudtaget få Nizhnepaninsky tillräckligt lönsamt?

Eller är det bara så enkelt att ledningen är försiktiga med att säga för mycket för att undvika att äventyra seriositeten som ett försök att tvätta bort Malka-stämpeln som trots allt fortfarande omgärdar bolaget och skrämmer investerarna?

Ovanstående blogginlägg ger i alla fall en objektiv bild av verkligheten, och historien, där Imperial Energy:s resa visar potentialen och där PetroNeft:s aktiekurs visar riskerna. Vi kan i alla fall konstatera att Petrogrand inte är samma bolag som Malka Oil och att jag svajar på foten.