Om man läser lite grand på diverse tjattsidor så slås man över hur pengar väcker känslor. Investeringar som gått snett ner en procent eller två väcker genast någon som vill göra ner aktien, företaget och alla som någonsin investerat i aktien. Aktier som går upp drabbas av både de entusiastiska påhejarna och de kritiska pessimisterna. Och vilket språk folk använder. Levande, visst, men fullt av tillmälen till både kreti och pleti, företagsledare och fan och hans mormor.
Om man investerar någerlunda nyktert bör man se var det finns möjligheter, bestämma sig för om man ska satsa eller ej, och fundera på om det är ett daytrejdingobjekt eller något som man i princip vill behålla i all evighet givet att det inte händer något som påverkar den analys man gjort. Pengarna som investeras ska man nog bäst se på som siffror, om man börjar fundera över hur mycket glass man kunde köpt för sina förluster så blir man snart galen. Eller dykresor till Egypten för den delen. Samma för uppgångar. En vis man tar medgång och motgång med samma jämnmod. Tror det var Seneca som sa det eller kanske något liknande. Kunde lika gärna vara Siddharta, efter han började meditera.
Givetvis är det svårt att ta förluster med jämnmod. Men varför känns en förlust på säg tusen kronor så mycket värre än en vinst på motsvarande belopp känns bättre? Varför har många en instinkt att skylla förluster på någon, helst någon annan? Men alla framgångarna är naturligtvis ens egen förtjänst helt och hållet. Hade det varit möjligt att förutspå allt i detalj så skulle möjligheterna till både visnt och förlust vara mindre.
Tänk så lite som egentligen behövs för att vara nöjd. Köp lite fiskeutrustning och ge dig tid att uppleva. Sådant uppskattade du när du var yngre. Vissa upplevelser kostar nästan inget, men ger så mycket mer. Speciellt med goda vänner. Och utan en tanke i ditt sinne på aktier och dina investeringar som trots allt gör sitt bästa för att arbeta för dig.