Uppgången i oljepriset är inget mysterium

Idag är vi bevisligen inne i en period där utbudet av olja inte riktigt matchar efterfrågan, men att oljan i världen håller på att ta slut den närmaste framtiden är inte sannolikt. Prisuppgången beror på att oljeproducenterna i många år, till och med decennium, har fått
för dåligt betalt för oljan och därför eftersatt nyinvesteringar och prospektering. Man kan helt klart se att det är ett helt annat ljud i skällan runt om i världen nu när priset stegrar och oljeproducenterna täljer guld ur befintliga oljefält. Nu ska varenda jordplätt provborras och alla bolag har enorma prospekteringsprogram som utförs löpande
för att öka de egna oljereserverna. Man undrar just hur provborrningen såg ut i slutet av 90-talet när oljan bottnade kring 10 dollar per fat ? Mest troligt så var prospekteringen obefintlig och oljeproducenterna klagade högljutt över priset och hot om att “dra åt” kranarna kom med jämna mellanrum.

Just i detta nu investeras det ofantliga summor i hela världen för att oljebolagen ska få upp produktionen och på så sätt få ta del av det höga oljepriset och framtida vinster. Nu tänker säkert vissa argt att världens oljeefterfrågan är XXX fat per dag och att produktionen ur
befintliga oljefält börjat backa rejält samtidigt som nya stora oljefynd saknats det senaste årtiondet!

Visst är det så, men det är ju något som har skapat hela den här situationen!

Oljebolagen har helt enkelt inte fått nog bra betalt för sin produkt under en lång tid för att man ska ha gjort sig besväret för att leta mera olja och det är dagens sanning! Ingen av oss konsumenter gråter ju precis när oljeproducenterna klagar över ett lågt pris för det är ju något som gynnar våran egen plånbok. Att få upp produktionen är väldigt kostsamt och går hand i hand med en god lönsamhet samtidigt som det tar mycket längre tid än man kan tro att starta upp ett nytt oljefält. Miljöprövningar, provborrningar, oljelicenser etc. och som exempel på detta kan jag berätta om en gruva i USA som det tagit mer än 10 (!) år för att starta upp på grund av allehanda miljöprövningar och svårigheter. Sådant skapar flaskhalsar när efterfrågan ökar rejält som vid högkonjunkturer och gör att priset
går upp rejält vare sig det är olja, guld eller järn. Sedan kan vem som helst komma och utropa “Peak-copper”, “Peak-iron” eller “Peak-Oil” bara för att man i siffrorna ser att efterfrågan ökar mer än produktionen. Förstår du vad jag menar ? Man kan förenkla det hela
och säga att efterfrågan är det som styr den egentliga tillgången av något tills det är helt slut för oss människor att utvinna på jordklotet.

Dock tillbaka till ämnet. Under 90-talet och första åren under 2000-talet var oljepriset så pass lågt att de flesta oljefält låg vid brytpunkten för vad som kan anses vara lönsamt. Tala då om för mig varför i hela världen någon skulle vilja leta efter eller ens bry sig
om att börja utvinna oljekällor där det kanske kostar 20 dollar per fat att utvinna oljan om priset man får är 15-20 dollar per fat på världsmarknaden!?? Självklart skulle ingen göra det ! De befintliga oljekällorna producerade fortsatt sin olja trots det låga priset men entusiasmen och viljan att leta mer olja eller göra investeringar var i botten. De oljefält som man tänkt starta eller projekt som var planerade föll nog mest troligt i facket “Avförda investeringar”.

Kanske är det så att oljekrisen på 70-talet utlöste så stora investeringar och rädsla inom oljesektorn att det höjde utbudet på olja till en nivå som vi inte tagit igen på riktigt förrän idag pga. den långa uppstartstiden för ett oljefält. Vi behöver antagligen det pris vi har på oljan idag både för att främja nyinvesteringar inom oljesektorn men också för att viljan för hitta nya alternativ till oljan ska blomma ut på riktigt i världen. Jag hoppas i mitt hjärta att vi får ett genombrott på det senare området.

Detta fenomen händer överallt idag och i flertalet sektorer, bla. metaller som också kommer bli mycket billigare på sikt då det startas upp gruvor på löpande band över hela världen som bidrar med ett ökat utbud samtidigt som världsekonomin verkar kylas av. Detta är inget nytt och många är de som har upplevt guldtider inom gruvnäringen för att den sedan ska falla tillbaka till en nivå där endast de med starkast kassa och envishet överlever.

När sådana tider inträffar så är det inte många gruvbolag som lägger ner resurser på att prospekteringsborra, snarare är det just prospekteringsborrningen som ryker just först när tiderna blir sämre, detsamma gäller för oljebolagen. Detta resulterar i att de bevisade
malmreserverna/oljereserverna kan bli stillastående i många, många år. När sedan priserna så småningom vänder upp eftersom efterfrågan hunnit ikapp utbudet så exploderar priserna, gigantiska investeringar drar igång och alla tror att detta kommer vara för evigt. Snarare varar det åter igen tills utbudet är högre än efterfrågan.

“Since its peak in 1980, the price has fallen erratically.
It has plunged by half in the past two years alone. In real terms,
oil now costs roughly what it did before 1973. Crude is
gushing from the ground at the rate of 66m barrels a day,
half as copiously again as in OPEC’s prime.
The world is awash with the stuff, and it is likely to remain so. "

- The Economist mars 1999

Citatet ovan känns avlägset men är bara drygt tio år gammalt och är en bevis på min teori om att det låga priset direkt påverkat oljebolagens vilja och lust att hitta mer olja. Resultatet på sikt av att
man fick för lite betalt blev ett produktionsunderskott och det får vi konsumenter lida av idag.

Från att ett bolag hittat olja i marken till att ett fält producerar säg 30 000 fat olja per dag är det en lång väg, uppskattningsvis 7-10 år och lägg till detta investeringar på miljardtals kronor för att bygga infrastruktur, ånginjiceringar, mellanlagringar, bostäder, borra produktionshål och så vidare. Detta plus minus några år är
tiden vi får hålla ut med höga oljepriser innan utbudet på olja åter igen ligger högre än efterfrågan. När guldåren för oljebolagen sedan tar en drastisk vändning så är det naturens lag om att den starkaste och listigaste som sist står upp.