Jag vill med detta inlägg belysa vikten utav utländska investeringar i länder med stor tillväxtspotential, eller om man vill använda sig av den negativt förknippade termen, utvecklingsländer.

Biståndsorganisationers jobb och arbete i länder med stora strukturella problem är inte att underskattas. Inte heller de biståndspengar som stater, organisationer och diverse “media-jippon” samlar ihop och stoppar in i olika projekt med syfte att utveckla dessa ländera förutsättningar. När naturkatastrofer, flyktingar från krig, epidemier och svält brer ut sig är biståndspengar nästan helt avgörande för bekämpningen.

Men det finns en enorm problematik med bistånd. Ineffektivitet, korruption och beroende är de tre största problemen med bistånd som jag vill belysa.

Ineffektivt bistånd är när stora summor pengar går till fruktlösa projekt. Det finns en myriad av exempel då våra skattepengar går till projekt som inte skapar långsiktiga värden. T.ex. fick EU kritik, för inte så länge sedan, för att gett 12 miljoner euro till ett arbetsförmedlarcenter i Mali när de, tre år senare, fick veta att pengarna lyckats skapa sex stycken arbetstillfällen.

Hörde ni talas om “Kony2012”? Detta var en pyramidspels-liknande insamling som spreds som löpeld över samtliga sociala medier. När man senare granskade de unga entrepenörerna såg man fort att de tog enorma arvoden, köpte lyxbilar och levde generellt loppan. Den man, Joseph Kony, som man ville upplysa om och stoppa, visade det sig senare att han sist sågs vid liv 2009.

Mottagare av bistånd kan utveckla ett beroende. Samhällena som mottar pengar känner dessutom en ohälsosam tacksamhet. Detta är ett erkänt fenomen och går under begreppet “dependency syndrome”.

Vi ska inte jämföra bistånd mot utländska investeringar. Då båda behövs!

Att investera i ett bolag som är verksamt i ett krigshärjat land har sina risker. Lycksökare som vill tjäna snabba pengar finns det gott i dessa kretsar och det kan resultera i rena blåsningar.

Till skillnad från att investera i ett överbelånat industriland, som Sverige. Kan man tjäna mycket pengar på att investera i bolag underkapitaliserade regioner. Skillnaderna är självklara.

Men det fina med att investera i bolag som lyckas i underkapitaliserade regioner är det blir en win-win-situation. Speciellt inom råvarusektorn.

Länderna har ofta hög premie på deras resurser då de lycksamt kan utnyttja ökad efterfrågan i en värld med ändliga resurser. Detta skapar höga intäkter ofta kombinerat med royalty som ger en långsiktig ström av kapital från landets naturresurser.

Företagen som lyckas skapa värden i dessa länder skapar jobb och framtida förutsättningar som är av betydande grad men svåra att mäta. Avtalen mellan stater och företag innehåller ofta sociala och infrastrukturella investeringar som bostäder, skolor, sjukhus och vägarbeten.

Som ni förstått kommer jag dra in Mineral Invest snart.

När Moto Gold Mines Ltd (MGL) lyckades påvisa enorma mängder guld(20 miljoner ounces) i Kilo-Moto’s guldbälte blev det en oerhörd ekonomisk aktivitet i hela regionen. Randgold och Anglogold Ashanti som nu äger projektet som går under namnet Kibali-project, ska bygga vattenkraftverk, en stad och enorm gruva som kommer skapa mängder med jobb och möjligheter för hela regionen.

Mineral Invest International är någonstans mittemellan MGL och Kibali-project.

Man ska borra fram värden i licensen i Kongo. Ett gediget prospekteringsarbete som ska finansieras med miljövänlig alluvial produktion. Nu senast meddelade Mineral Invests nya styrelse att man dessutom ämnar att starta gruvdrift och att man ska fort skrida till verket!

De värden som Mineral Invest kommer att långsiktigt skapa för alla människor i regionen kommer slå alla bistånd med hästlängder!

Inte undra på att vänstervridna sensationstidningar cirkulerar likt gamar över detta projekt!

“foreign investment will always, in my eyes, be superior to foreign aid within the context of non-emergency scenarios.”

Donu Kogbara