Vice riksbanksdirektören Lars E.O. Svensson höll idag ett tal där han menade att inflationen legat under inflationsmålet på 2% de senaste 15 åren vilket lett till onödigt hög arbetslöset. Han menar också att riksbanken endast ska fokusera på inflationsmålet, vill man dämpa upplåningen hos hushåll finns det mer effektiva instrument (http://www.riksbank.se/sv/Press-och-publicerat/Tal/2012/Svensson-Olika-syn-pa-penningpolitiken/).

Därmed finns alltså en tydlig spricka mellan Ingves och Svensson. Egentligen håller jag helt med Svensson om att räntan inte är ett effektivt verktyg för att dämpa hushållens kredithunger. Här skulle det vara bättre att lagstifta om 30-årig amortering ned till 60% av marknadsvärde samt gradvis minska rätten till ränteavdrag. Dock har jag tidigare fått intrycket av att Svensson inte tyckt att hushållens upplåning varit nåt problem. Han känns som en Ben Bernanke- och Paul Krugman-kille som satt som fån och kliade sig i huvudet när den amerikanska bostadsmarknaden kantrade likt Titanic. Men kanske har jag fått det där om bakfoten.

Dock tycker jag verkligen man måste ifrågasätta KPI om man tror att inflationen legat under 2% per år sen 1998. Under samma period har min sjötomt på landet gått upp med minst 300% i värde (och gjort mig till mig till miljonär bara där). Detsamma gäller guld och silver. Aktierna ligger ungefär på samma nivå men det beror enligt mig på att vi hade en extrem bubbla runt millenieskiftet.

Ett problem med KPI är att räntedelen av KPI är mycket stor, alltså låga räntor ger lågt KPI men låga räntor kan också göra tillgångar dyrare. Det går så att säga inte att betala räntor utan att behöva köpa ett objekt. Kollar man andra saker som priset på en öl på lokal, en dagens lunch, ett besök hos frisören, ett SL-kort m.m. så tror jag vi har haft en betydligt större ökning än vad KPI visar. Dock har vi ju kunnat importera deflation via billigare kläder och andra prylar som i högre grad tillverkas i lågkostnadsländer. Så har man som högsta livsmål att samla på billigt skit från Rusta eller Dollarstore har man kanske inte märkt av inflationen så mycket.

Sverige idag är ett dyrt och ganska korkat land på många plan tycker jag. Min sambo är från Tyskland och där tycker jag mycket är betydligt bättre ordnat än i Sverige. Kostnaden för att gå ut och äta och dricka i t.ex. Frankfurt ligger 20-30% under det i Stockholm och bostäderna kostar kanske en tredjedel mindre i inköpspris trots att folk har minst lika bra nettolöner. Däremot slipper man evigt tjat om köksrenoveringar, hantverkare och annat. Folk umågs med familj och vänner och diskuterar intressanta saker och har det bra istället. Det är inte ovanligt att man i medelklassen äger flera hus som man hyr ut och att man har rediga aktieportföljer. Lån på hus har i regel endast personer under 40, annars är det obelånat. Man kan kan säga att min fysiska tyska familj är min själsliga familj också. Jag delar de tyska värderingarna och inställningarna till 100% och tilltalas mindre av den förslappade svenska medelklassen. Ett verkligt sovande folk!