Vi som var med när det begav sig i slutet av 1980-talet kommer ihåg hur illa det gick när bankernas restriktioner (läs staten) gällande lånekrediter togs bort över natt. Pengarna flödade och utlåningen formligen exploderade dom följande åren. Sen sprack det hela med en riktig smäll. Först gick fastighetsbolagen i konkurs följt av, just det, bankerna själva. Skattebetalarna fick gå in och städa/rädda ett antal banker med det då ohemula beloppet 65 Miljarder kronor. Det var rätt att göra det då, för annars hade våra finansiella system hotats av kollaps. Sparpengarna hade gått upp i rök dom också. Nu ser det likadant ut i Usa med alltför stora lån, dåliga lån, och effekten blev samma som här.
Som jag ser det så borde en bank/finansinstitut inte få låna ut mer pengar än vad man har inlånat, över tid. En viss avvikelse måste man naturligtvis räkna med men aldrig mer än någon procent eller så. 50/50 vore bra för då kan man mycket lättare parera situationer när det väl uppstår en dålig kredit. Som det är nu så blir det ju en hävstång åt fel håll när amorteringarna förfaller och det inlånade kapitalet är en rännil jämfört med det utlånade.
Samma sak hände ju i Japan ungefär samma tid som i Sverige att det lånades ut enorma belopp på dåliga affärer. Ett tag trodde alla att japanerna köper upp hela Usa, för det var där man handlade. Sedan gck det också åt pipan och flera japanska banker gick omkull och än idag lider den japanska ekonomin av detta..
Koppel på. Högre krav. Bankerna behöver tydligare regler vad gäller ut/inlåning så kommer kanske inte dom här katastroferna med jämna mellanrum.. Finansinspektionen övervakar det hela i vanlig ordning.
I mitt nästa liv som finansminister ska jag ta tag i detta.
Kalles farsa