Sedan sist i början av april och bloggen”Big Ben calls for big bang” kan man sammanfatta nyhetsflödet med orden nedgången i lågkonjunkturen har bromsats in och börserna har tillfälligt repat mod. Det börjar finnas en del ekonomer som säger ”det värsta är över”.

Det är lätt att glömma att det är två kriser vi skall ta oss ur. Ekonomerna talar om V-kris, U-kris och L-kris för att bildligt visa hur kriserna rör sig från hög till lågkonjunktur och upp igen. L-krisen är den farligaste där man hamnar i en långvarig depression. Jag vill lägga till dubbelkrisen som jag kallar W-krisen (W-crack). Lågkonjunkturkrisen och den finansiella krisen är en ”W-kris” som griper in i varandra och påverkar varandra. Först brakar allt ihop och vi får en panikbotten på börsen, som sedan stiger när konjunkturen efterhand förbättras. Den ekonomiska krisen har en fördröjningseffekt beroende på att de flesta ekonomiska instrument är mer eller mindre långsiktiga som obligationer, lån, derivat m.m. Vi har sett den första finanskrisbubblan ”subprimelånen ”och dess följdverkningar brisera och snart återkapitaliserats och marknaderna hämtar sig.

Bankerna har byggt in flera ekonomiska handgranater i sina system. De kommer förmodligen i den nya krisen att dra med sig lågkonjunkturen ner i ytterligare ett bottenläge. Det skulle inte förvåna mig om detta bottenläge hamnar på en högre nivå än novemberläget 2008.

Vi väntar nu till hösten på andra omgången av den amerikanska bolånekrisen. Bostadslån med beteckningen Alt-A i USA ligger på gränsen mellan hög och låg risk. De har efterhand som krisen djupnat närmat sig högriskstatus. Större delen skall läggas om inom 25 månader. Det rör sig om lån som uppskattas till minst 600 miljarder dollar – kanske upp till över 1000 miljarder dollar. Innan den amerikanska bomarknaden har bottnat och vänt upp blir det ingen varaktig vändning i världsekonomin. USA:S banker, riskkapitalbolag och hedgefonder har inte heller öppnat upp och visat sina verkliga förluster.

Även i Sverige väntar vi på fler riskkapitalsmällar från EQT, Nordic Capital, SEB etc. Riskkapitalbolagen är mycket högbelånade i bankerna. Alla de svenska bankerna är långivare. Turordningen för de som lånat ut mest är Nordea, SEB, SHB och Swedbank. Flera av bankerna förhandlar just nu om vem som skall ta förlusterna - bankerna eller riskkapitalbolagen? Säkert blir det individuella uppgörelser i de flesta fallen. Men mycket kommer att sluta med kreditförluster eller konkurser. Dessutom har de svenska bankerna Swedbank, SEB och Nordea stor riskutlåning i de baltiska staterna, som ännu inte är synad utan till stor del ligger som helt ok tillgångar i bankernas balansräkningar.

Amerikanska regeringen publicerade idag (2009-05-08) ”bankstresstestet”.Prognosen visar att de nitton bankerna i testen skulle kunna förlora cirka 600 miljarder dollar fram till slutet av år 2010. Tio av de nitton bankerna beordras ta in nytt kapital på 74,6 miljarder dollar omgående. Kurserna på bankaktier får säkert en tillfällig skjuts uppåt. Även om det var dåligt var det bättre än väntat.

Den börsuppgång vi ser just nu är inte heller i takt med läget i världskonjunkturen. Urban Ekelund har beskrivit den situationen bra i dagens Redeye Trends under rubriken ”Långfondernas dilemma”. Kontentan av det hela är att fonder just nu går in på börsen inte för att de vill utan för att de måste för att hålla sin fondpolicy. Jag citerar honom: ”Maskinstyrda indexfonder agerar på samma sätt. Många hedgefonder som legat kort (trott på nedgång) orkar inte stå emot längre och går ur sina positioner genom att köpa aktier som de tidigare lånat och sålt.”

Den här veckan har USA försökt sälja statsobligationer till rekordhöga 71 miljarder dollar (35 miljarder 3 års, 22 miljarder 10 års och 14 miljarder 30 års) I fortsättningen tänker man försöka sälja 30-åriga obligationer varje månad. Både Kina och Japan har handelsöverskott gentemot USA som fortsätter att betala med långa statsobligationer.(Nyhetsbyrån Direkt)

Kina har uttalat att de vill öka den inhemska efterfrågan för att slippa öka på USA:s dollarfälla med långa obligationslån som idag inte går att sälja eller komma ur innan de förfaller om trettio år – vad får man då?

Kina och Japan hade i slutet av april 2009 ett ”join hands” möte. Båda länderna försöker att öka sin inhemska efterfrågan för att minska den ofruktbara exporten till USA. Sydkorea skall också ingå i den första delen av den ”asiatiska pakten”. De vill också få USA att valutasäkra sina skulder gentemot dem på en rimlig nivå. De vet att när inflationen slår till i USA kan stora delar av deras valutareserver försvinna. (Faktauppgifter fån China Daily)

Kina har ökat sina guldreserver med 76% sedan 2003 och har nu världens femte största innehav. Kina har världens största valutareserv, 1.950 miljarder dollar i slutet av mars 2009.Den har ungefär sexdubblats under de gångna sex åren.(Blomberg News)

”Kinas regering måste gå vidare med sin plan att göra yuanen fullt konvertibel så att den kinesiska valutan en dag kan stå tillsammans med den amerikanska dollarn och euron som en av världens tre mest använda valutor”. Zheng Xinli, biträdande chef för regeringens centrala policyanalys, sade vidare att länder med stora innehav av amerikanska statspapper,Treasuries, bör gå tillsammans och kräva att USA knyter köp av Treasuries till inflationen.(Blomberg News).

Dollarbubblan tickar på i skuggan av lågkonjunktur och finanskris. Den är som ett växande brock på en åder i hjärnan. Spricker den innan läkarna vill operera och sätta en stent på den så har vi en ny kris – utan gångbar världsvaluta.

Att USA skulle gå med på att valutasäkra sina skulder (valutaindexobligation) gentemot köparna förefaller så orimligt att jag måste övergå från verklighet till dröm.

I min dröm om konjunkturtåget har de båda lokförarna Obama , USA och Jintau, Kina senast ätit upp sin matsäck och slickat sig om munnen ( se Big Ben calls for big Bang).Tröttheten efter lång körning börjar ta ut sin rätt. De bestämmer sig för att stanna loken och övernatta på nästa anhalt som är Skatteparadiset. Här kan alla skatta sig lyckliga. Ingen stoppavgift för tåget, ingen trängselskatt och alla kan äta utan momspålägg på smörgåsen. Här finns också en finansbubbelpol.

Obama känner att han liksom Jintau måste ha hjälpeldare. Efter en airbus-operation med nödlånslandning kommer FED bankchefen Ben Bernanke och finansminister Timothy Geithner upp på USA-loket. Bernanke får till uppgift att under natten när alla sover ta”korta råvarupositioner ” i olja och samtidigt sälja långa dollarobligationer. Allt för att kunna elda mera dollar när tåget startar igen. Geithner yrar om ”glimmers of hope” och får därför till uppgift att se till att inga passagerare får växla över dollar till annan valuta så att lokets bränslereserver minskar.

För lokförarna återstår nu bara att gå att lägga sig efter”Lång dags färd mot natt”. Fortfarande är de kvar på USA-loket och letar efter sina nattskjortor och nattmössor som de haft tillsammans med sina nödpaket i ryggsäckarna. När de skall ta på sig skjortorna upptäcker de texterna på baksidan . På Jintaus skjorta står det ”The state is the dream” och på Obamas står det “The market is a dream”. Eftersom båda är överens om att ingen av dem lyckats speciellt bra med att lösa konjunkturkrisen byter de nattskjortor för att kanske kunna tänka bättre när de vaknar. I nattmössan och i bara nattskjortan spårar Jintau i mörkret upp det egna Kinaloket och somnar snabbt tryggt omgiven av kinesiska muren. Obama tackar sina hjälpeldare för att de fixat allt så snabbt och ber dem berätta var sin godnattsaga för honom. Han får höra sagan om ”Spara och Slösa” ur tidningen Lyckoslanten och somnar med ett sparsamt leende på läpparna.

Jag vaknar med nattmössan på.