Just när det mesta går åt fanders gäller det att hålla ögonen på varje ljusglimt. Det kallas positivt tänkande. I idrottsvärlden kallas det ”pep talk”. Konsulterna i affärsvärldens ledarskapsprogram har under åren tjänat massor av pengar genom att sälja iden om att se ljuset i tunneln även om det i historiskt ljus var en föraning om katastrof. Börsens pep talkare är bl.a. statschefer, banker, fondförvaltare, ekonomiska journalister, bankanalytiker och inte oväntat vi bloggare.

Vi har bottnat men när sparkar vi oss uppåt? När alla ser samma sak och rusar i flock utan att tänka själva brukar det bli fel. På börsen måste man ju ta chansen när nyheten är het och hinner inte kolla själv. Adrenalin och girighet leder ibland rätt och ibland fel. Den här gången har flocken säkert rätt - den största bottenkänningen är över. Det är inte längre ett enskilt rykte, som förstorats upp, som säger det utan en stor mängd indikatorer världen över både på makro- och mikroplanet som styrker att ”det värsta är över”.

Hur fortsättningen kommer att se ut beror på den ekonomiska utvecklingen i Kina och USA och hur krigsriskerna runt Nordkorea hanteras. Två allvarliga konflikthärdar finns också i Pakistan och Iran. Än så länge är oroshärdarna interna men kan växa ut till globala problem. Givetvis finns det många fler orosområden, men de är inte lika heta i en konjunkturbedömning just nu.

Jag väljer att inte referera till eller kommentera all statistik, analyser och presskommentarer som berör frågan ”det värsta är över” helt enkelt därför att jag håller med. Den här bloggen ägnar jag mest åt att titta på tendenser i relationerna och ekonomin i Kina och USA. Jag hakar på min senaste konjunkturblogg här på Redeye ”Konjunkturtåget tvekar i verklighet och dröm”.

I början på juni månad 2009 kom USA:s finansminister Timothy Geithner till Kina för att sälja inflationssäkerhetsgarantier för USA-obligationer. Eftersom USA och Kina är ekonomiskt beroende av varandra - ett slags ekonomiskt tvångsäktenskap utan möjlighet till snabbskilsmässa – förekommer givetvis förtäckta hot i de bilaterala samtalen.

Wang Jian, generalsekreterare i China Society of Macroeconmics, konstaterar i Chinadaily:”Prospects for the US Treasuries do not look good at the moment, and even worse in the long run. Beijing would expect the Obama administration to lift the ban on high-tech exports to China and lower barriers for Chinese investment in US”.

I Kina går åsikterna isär om hur man skall hantera dollarreserven. Experterna har förslag allt från att omgående sälja ut dollarn och ta smällen till att minska den efter hand och investera i råvaror och företag utomlands. Den officellla hållningen är att man måste lita på USA tillsvidare men försöka öka exporten i Asien och den inhemska efterfrågan för att få ner handelsöverskotten gentemot USA.

Geithner talade bl.a. i Pekings universitet där han själv studerade något år på 1980-talet. Kina och USA arbetar tillsammans för att hjälpa till att skapa en global strategi för att motverka krisen och för att lägga grunden för återhämtning var ett av hans budskap. Han tryckte samtidigt på att Kina måste få en större roll i de finansiella institutionerna i världen.(Chinadaily).

Beskrivningen av Geithners Kinaturne i Wall Street Journal (konservativ med republikansk framtoning) speglar ganska bra motsättningarna mellan demokrater och republikaner.

Artikeln är genomgående ironisk . I början konstaterar man att världens störste obligationsförsäljare talade om för publiken att ”i USA lägger vi nu grundvalen till ett återställande av den finansiella stabiliteten”. Nyhetsreportrarna sa att åhörarna fnittrade åt det, och inget att undra på. Kineserna är väl medvetna om amerikanarnas stora finansiella och penningmässiga punktering med 2009 års statsbudgetunderskott som ser ut att nå l3% av bruttonationalprodukten.

Kineserna måste ha blivit speciellt skrämda att höra Mr. Geithner tillägga att USA:s planer på att genomföra en dyrbar sjukvårdsreform, som skall få ner de stigande sjukvårdskostnaderna, kostnader som är huvudorsaken till vår långvariga finansiella nedgång. Så genom att lägga till ytterligare biljoner dollar i nya hälsovårdåtaganden skulle USA ”bring down” kostnaderna för sjukvården. Kineserna måste nog konsultera Washington ambassaden för det ekonomiska pusslet.

Artikeln slutar ”The US and Chinese economies are inexorably linked, and so Mr. Geithner was wise to tone down his policy demands. He will find the U.S. has more credibility if it proves to the world it has no intention of inflating away its rising debt burden.

Spelet går vidare med nya insatser.

Kina har gjort klart att man trots allt tycker mycket bättre om dialogen med USA än EU:s försök till framtidssamtal. Kina tycker mycket illa om att ständigt få pekpinnar om dumpning av kinesiska varor i Europa . Tysklands och Frankrikes illa dolda tendenser att gå en protektionistisk väg i återhämtningsförsöken sågar man helt. Man gillar inte heller att det inte finns en gemensam talesman för EU. Det värsta av allt var att den franske presidenten Sakorsy kritiserade Kinas”inre angelägenheter” i Tibetfrågan när han var på besök.

Börsläget har varit bullish under en ganska lång period drivet av statliga hjälpprogram världen över. Mycket av satsade pengar har tyvärr inte hamnat rätt. De som har råd att konsumera ökar för säkerhets skull sparandet i kristider. Kapitalet går till börsen eftersom alternativa förräntnings- möjligheter i stort sett försvunnit när räntelägena världen över är nära noll. Ett av de få länder där pengarna hamnat rätt är Kina som också tillsammans med Indien visat produktionstillväxt sista kvartalen. Man har där satsat en stor del av pengarna på infrastruktur och därigenom fått både ökad konsumtion och produktion. I USA har inte hjälpprogrammet nått utanför bankerna än.

Varken makroekonomi eller statistik på mikronivå ger stöd för den kraftiga börsuppgången (även om man tar hänsyn till eftersläpningen).

Vi kommer att få en ny ganska kraftig nedgång i höst. Många faktorer kommer att trigga den. Förutom den ”lilla” börsbubbla vi nu har, är vi inte nere i den andra botten i den W-krack som jag beskrivit i tidigare artiklar om konjunkturtåget. Kort innebär den att i en finansiell kris dyker inte alla problem upp samtidigt (om man inte rensar bankernas ruttna lån direkt som Sverige gjorde under bankkrisen 1992-93). Vi har kreditkortsrisker i USA. Samtidigt som många lån skall läggas om i höst kommer man att upptäcka att många låntagare inte är kreditvärdiga längre. Många derivatförluster har inte heller sett dagens ljus.

Hur vi har det i Sverige kan ingen ha undgått att ana efter alla diskussioner här på Redeye. Septembervarning alltså. Givetvis går det också att satsa på att jag har fel.

I drömmen hade de båda tågen med USA:s Obama och Kinas Jintau stannat på stationen Skatteparadiset för att övernatta. Geithner hälsade på hos Jintau i det kinesiska loket på uppdrag av Obama. Avsikten var att fördröja avfärden från Skatteparadiset.

Geithner hade många verktyg i sin finansiella trollerilåda. Han valde konsten att lämna över en dollar till åskådaren be honom blunda, öppna ögonen och få se dollarn förvandlad till en halv dollar i handen. Det gick bra de första momenten . Dollarn kom fram och las i Jintaus hand. Han blundade på Geithners begäran. Men när han bad honom öppna ögonen snarkade Jintau– han hade somnat utan något i handen. Dollarn låg i hans ficka.I USA-loket blev Obama trött av att vänta och somnade också. Geithner packade trollerilådan och for tillbaka till USA för att testa Winston Churchills trick under andra världskriget ”If it is going to hell keep going”och det gick ju.

Jag vaknar med 50 cent i handen.