Den här gången är konjunkturtåget fullastat med pengar – både verkliga fiktiva och historiska. Jag har alltså inte råd att drömma denna gång. Min senaste dröm finns på bloggen ”Konjunkturtåget tappar dubbelspåret i verklighet och dröm”. Efter alla nyårskrönikor med massor av bak- och framåtblickar avstår jag också att kommentera viktigare makroekonomiska händelser.

Statsskulder

Efter andra världskriget var stora delar av Västeuropa sönderbombat och ekonomiskt utslaget. USA kom då till hjälp med en gigantisk ekonomisk hjälp – Marshallplanen. Mellan åren 1948 och 1952 hade Västeuropa sin största och snabbaste tillväxt i alla tider. Industriproduktionen växte med 35 procent. Mikael Nilsson (filosofie doktor i historia) har i sin artikel ”Värre än världskrig?”gjort jämförelsen mellan Marshallhjälpen och den pågående finanskrisen. Han har kommit fram till att krisen hittills har konsumerat tolv Marshallplaner. Han avslutar artikeln: ”Dagens finanskris är således, med en grovt förenklad jämförelse, finansiellt sett tolv gånger värre än sex års världskrig. Ändå har inga bomber fallit, inga städer har lagts i ruiner. Finanskrisen är istället en immateriell kris, en marknadens förtroendekris. Det går inte att reparera förtroende som man reparerar raserad infrastruktur. Resultatet av ett krig kan alla se och inse allvaret i. Ett förlorat hem eller arbete i finanskrisens spår saknar denne omedelbart, men är ändå minst sagt verkligt. Är det inte dags att införa ett nytt system, där det fiktiva inte kan förstöra det verkliga?”.

Di.se har idag (2010-01-11) en artikel med rubriken ”Här är kollapsrisken störst.. Jag kan konstatera att de, i det europeiska närområdet sedan en tid tillbaka utpekade riskländerna Grekland, Island, Lettland och Ukraina finns med.

Ett land med stor statsskuld löper flera risker. Först och främst kan man få betala en högre ränta för lån än om man haft ett bra kreditbetyg. Nästa steg kan vara att ingen vill låna ut till landet. I sista hand kan IMF hjälpa landet, men då blir i regel lånevillkoren stenhårda med krav på både budget och ekonomisk politik i övrigt. Länder med dålig ekonomi och svag valuta utsätts mycket ofta också för valutaspekulation. Inflation kommer som ett brev på posten. Med höga räntor och stora amorteringar krymper statsbudgeten och man får dra in på det mesta vilket inte minst Lettland fått känna på. Om ett krisdrabbat land som Lettland inte heller har euron som valuta finns det heller ingen nödhamn som stöttar.

Grekland som ligger illa till har syndat mot EU-villkoren att inte får ha mer skuld än 60 procent av nationalinkomsten. Många andra EU-länder har också överskridit kvoten, men Grekland kommer troligen att hamna runt 120 procent inom ett år. EU kommer säkert att stötta Grekland. En grupp från IMF är redan idag på väg för att hjälpa Grekland att få ihop ekonomin. Det är dock delade meningar om en hjälpinsats. Det finns uppgifter om att Grekland förskönat statistiken – främst av inrikespolitiska skäl. Tysklands finansminister stöttad av Angela Merkel uttrycker stor oro för det grekiska budgetunderskottet. IMF bör inte kallas in. Ekonomierna inom EU bör lösa sina problem av egen styrka är Tysklands budskap.

Ukraina ligger sämst till och har fått jättelån av IMF. Ukraina har förutom gaskonflikten med Ryssland stora politiska problem med en västvänlig fraktion med Viktor Jusjtjenko, som förmodligen förlorar kommande val, och en ryssvänlig med Viktor Janukovitj som hejar på Putin. Ukraina har fått dåligt stöd från EU-länderna. Man har under den västvänliga regeringen knackat på EU-dörren utan att få något välkomstbesked.

Både Lettland och Ukraina har haft utländska banker som spritt ”förgiftade lån” och spelbolagspapper i länderna. Trots att befolkningen i dessa tidigare öststatsländer haft otillräcklig kunskap i ekonomi har bankerna inte visat något större ansvar för att undvika att bygga upp skuldbubblor. Vem skall ansvara för förlusterna? Slutnotan har inte kommit än, men svenska banker har skurit stora tårtbitar i dessa länders ekonomier och får betala genom illamående och förmodligen en ny vinterkräksjuka för oss andra i Sverige.

Island till sist med en liten befolkning vars finanskvikingar försökte erövra hela norra Europa och skuldsatte landets lilla befolkning högt över öron, skorsten och vulkanen Hekla. Island skall folkomrösta om de är villiga att släppa EU-tanken eller betala genom att ta på sig en del av sina bankers skuldberg. Bördan blir lång och tung vilken väg de än väljer. Jag unnar dem det billiga varmvattnet från vulkanisk värme för bad och uppvärmning. Island behöver just nu all värme de kan få även det Riksbankslån de fått från Sverige.

Jag anser att de växande statsskulderna i mänga länder är ett stort problem. Det är fortfarande hanterbart men kommer att avsevärt hämma återhämtningen framöver. Högre låneräntor och amorteringar mm kommer att minska utrymmet drastiskt i ländernas statsbudgetar när återhämtningen kommer. Skattehöjningar som sänker hushållens konsumtionsförmåga måste man också räkna med.

Bonusbanker

Än så länge finns inga beslut(några förslag finns) om hängslen och livrem för framtidens bank- och finanssystem utan bara morötter. Sorkar tycker om morötter och blasten över mark brukar vissna. Oftast brukar man röka ut sorkar.

De flesta länder känner just nu av den skuldbörda de fått överta av världens banker. Vi har idag hört att bankernas bonuslyft retat finansmarknadsminister Mats Odell.

- Det kan vara så illa att banker och finansinstitut mitt under finanskrisen, när resultaten sjunker dramatiskt, har ökat sin bonus, inte bara som andel av resultatet utan också i faktiska tal, säger Mats Odell i en intervju i SvD

Finansinspektionens nya regler som gäller för 2010 och framåt säger att bank och finansanställda som kan påverka risknivån i företaget – så kallade risktagare – få utbetalning av tilldelad bonus uppskjuten i tre år. Övriga kan alltså få bonus på samma villkor som tidigare dvs. kort intjäningsperiod ( ett år eller mindre) och kort utbetalningsperiod. Jag konstaterar att vi har en mesig Finansinspektion.

Aktiespararnas vd har föredömligt varit ute i media och visat förslaget till aktiespararnas ägarstyrningspolicy. Ta bort all bonus till vd och finanschef i alla börsföretag är huvudbudskapet. Den som vill veta mer kan gå in på aktiespararna.se. Jag stöttar förslaget.

SEB har förslag på att avsätta nära 2 miljarder till bonusar för helåret 2009. Vinsten väntas bli 1,5 miljarder. Nordea har likande siffror. Uppgifter från Swedbank och Handelsbanken har inte läckt ut än. För att få lite grepp om finansinspektionens förslag och ordet risktagare i banker har jag tittat lite i SEB:s årsredovisning för år 2008. Efter diverse räkneoperationer kom jag fram till att 18 procent av bankens intäkter genererades av riskgruppen. Jag troratt siffran kan vara på ett ungefär riktig(resultaträkningar med noter är ju inte självlysande hos bankerna). Borg, Odell och finansinspektionen har mycket att jobba med för att återställa allmänhetens förtroende för banksektorn. ”Bankriskgruppen” borde absolut ha extra skatt på sina riskbonusar.

De svenska bankerna och vi alla i Sverige kan vara mycket tacksamma för att de isländska bankerna var snabbare än de svenska i sina finansräder söderöver. Som tur var kom ”suprimekrisen” och räddade oss för ändå större förluster. Island, Sverige och England hade då en egen bank- och finansbubbla på gång. Englands bruttonationalprodukt 2008 bestod till 40 procent av intäkter från finanssektorn. Den tilltänkte franske EU-kommissionären har utlovat mycket stark genomlysning och hårda åtgärder mot finanssektorns excesser. Den brittiske delegaten vädjade om yttersta försiktighet och var rädd för att London City skulle konkurreras ut av Geneve och Wall Street om EU-reglerna blev för hårda. ”Slakta inte vår guldgås”var hans slutord. I Sverige talar vi om guldkalv som är lite mer jordnära men i England flyger tydligen guldet oklokt nog.

Historia

Lite historia på rätt plats kan aldrig vara helt fel. På 1890-talet och i början av 1900-talet hade vi hög tillväxt i Sverige. Företag som AGA, ASEA, L.M.Ericsson, Separator och SKF skaffade sig världsledande ställning. De var i stark tillväxt och specialiserade och var förknippade med framstående svenska uppfinnare. Den starka tillväxten ställde stora krav på Sveriges finansiella system. Wallenbergarna började bygga upp sitt företagskomplex med Marcus Wallenberg som familjens industriledare. Bankerna hjälpte företagen att skaffa kapital för tillväxt. Intresset för aktier ökade efter det att börsen rekonstruerats 1901. Aktiekurserna steg och många belånade sina aktier i bankerna för att köpa fler. Grängesbergsaktien var mest populär och stod tidvis för hälften av omsättningen. De största bankerna SEB och Handelsbanken stod för hälften av utlåningen. Konkurrensen med övriga banker var hård om pengar till utlåning och inlåningsräntorna steg. Det räckte inte och SEB och Handelsbanken började placera stora obligationslån utomlands. Sverige fick dåtidens högsta statsskuld räknat per innevånare. Som mest utgjorde den tre fjärdedelar av bruttonationalprodukten.

Redan då uppfann man finansiella instrument – ett var att ”pensionera” växlar istället för att rediskontera (återlösa) dem. De buntades istället ihop till paket som man hade som säkerhet för utlandslån. Eftersom den franska räntan ofta var lägre än den svenska kunde de svenska bankerna göra vinster på ränteskillnaden.

Smällen kom från USA och därmed bankrusningar när en bank gick omkull. Oron spred sig och finansmannen J.P. Morgan organiserade en stödaktion som redde ut situationen hyfsat. Detta var upptakten till att Federal Reserve System bildades. Oron spreds till Europa och börskurserna rasade vilket i sin tur fick många aktieägare att tvingas sälja sina högbelånade aktier. Svenska lån sades upp utomlands och spekulationen mot kronan tog fart. För första gången i historien började nu riksbanken agera som en centralbank. Man tog över ett utlandslån från riksgälden för att bankerna skulle kunna hantera betalningen av uppsagda utlandslån och tog in pengar genom att sälja en del av guldreserven. Som lök på laxen kom en fastighetskris med stora byggmästarkonkurser. Bankerna fick överta en mängd fastigheter. Handelsbanken bildade ett särskilt bolag för att förvalta och avveckla panterna. Riksbankschefen hette då Langenskiöld och inriktade riksbankens arbete på att hålla uppe banksystemets likviditet och tog då även utlandet till hjälp.

I den debatt som följde denna tidiga kris var huvudfrågan riksbankens ställning i förhållande till riksdagen och om man skulle ha ett bankråd. I den debatten deltog Marcus Wallenberg och hans halvbror Knut. Marcus ville ha en utredning om att ”avhända riksdagen dess nuvarande inflytande över riksbanken” Om inte det skulle gå, vore ett bankråd en praktisk utväg. ”Detta bankråd torde lämpligen bestå av ombud för de tio största bankerna i landet och sammanträda på bestämda tider, t.ex. var fjortonde dag. Härigenom skulle affärslivet komma att stå i beständig kontakt med riksbankens ledning”. Uppgifterna om denna tidiga finanskris har jag tagit från boken: Pengarna&makten (Riksbankens historia) av Gunnar Wetterberg

Min kommentar är att hundra år inte förändrat så mycket som vi tror. Jag har ett guldmynt från 1898 – samma år som min far föddes. Konstigt nog har det guldglans kvar.