Det är snart tre år sedan den stora ekonomiska kraschen bröt ut. Jag daterar början till augusti 2007, men den tidpunkten är ju omdiskuterad.

Det är väl dags för en lägesrapport!

Räntan är rekordlåg.

Den stora bostadsnedgången i storstad har ej kommit!

Aktierna har stigit med 70 procent och är väl snart uppe i där de var före kraschen.

Pensionerna har gått ned!

Inga välfärdsreformer har genomförts de sista tre åren.

Den arbetande befolkningen har fått uppseendeväckande skattesänkningar.

Medelklassen har blivit av med halvparten av sitt kapital i aktier.

Riskkapitalbolagen som spåddes en snar hädangång när kraschen satte in meddelar nu att de sitter med hundratals miljarder och är beredda att gå in i marknaden igen.

Alla våra kapitalister och rika familjer sitter i orört bo, trots att det spåddes stor förmögenhetsomflyttning vid kraschens början.

Exakt samma banker finns kvar i Sverige. Carnegie och Swedbank och Kauping har bytt ägare, men annars är allt sig likt.

Medelklassen med hus och bostadsrätter har sin förmögenhet kvar.

Nedgångar som spåtts har ej slagit in.

Fastighetsekonomen professor Hans Lind vid Tekniska Högskolan har meddelat att han nu ej längre ger prognoser. Han har i flera år predikat om nära halvering av bostadspriserna i t.ex. Stockholm. Han förstår ingenting av vad som hänt, eller rättare sagt, vad som INTE har hänt.

Mycket initierade bloggar har haft väl underbyggda teorier varför hus och bostäder i cityområdena skall gå ned med både 20 till 50 procent.

Inget har hänt!

Inte minst jag själv här i bloggar har varit mycket pessimistiskt om det mesta!

Vad är alltså läget i dag?

Har vi haft så skicklig politik från Riksbank, Riksgälden och regeringen att det bara är att fortsätta som vanligt.

Det som skulle ha kunnat blivit en katastrof har bara blivit en krusning på ytan.

Eller?

Hur är verkligen läget?

Det enda som går att sägas med säkerhet är att den svenska valutan gått ned med 20 procent gentemot omvärlden.

Det märks inte i Sverige. Det märker våra utflyttade pensionärer.

Det märker i stort sett alla svenskar som inte längre kan semestra i EU-området, ej heller i Norge och Danmark. För att inte tala om Åland. Vilken Stockholmare åker färjan dit längre, sedan Åland och Mariehamn fick euron.

Nu är det åläningar, norrmän, danska, tyskar som “fyndar” i Sverige.

Våra förfäder bröt jord i Amerika. Läs Vilhelm Mobergs romaner.

Kommer en ny Vilhelm Moberg att i en framtid skildra om svenskar som nu sköter rulijangsen som servitörer i Oslo eller butiksanställda i Köpenhamn.

För svensk “medelklass” som vill leva “överklassliv” återstår Turkiet, Rumänien och Thailand.

Thailand är underbart, det vet jag, det vet Sigge Portfölj och flera andra bloggare här på Redeye.

Inget fel med att bli hänvisade till Thailand för rekreation. Det är alltså på intet sätt ett PROBLEM. Men är det ett SYMTOM på något grundläggande fel i konungariket Sverige.

Eller lever vi svenskar i den bästa av världar?