Jag har fokuserat en hel del på makrofaktorer den gångna veckan. Men för egen del var det faktiskt inte FED-mötet, inte centralbankernas plötsliga aktion och inte heller den klart inflationsbetonade statistiken från USA som var veckans viktigaste händelse. Det var, i alla fall på förhand, FNs klimatmöte i på semesterparadisön Bali.

Det var upplagt för något stort, något banbrytande. En fantastisk tid som kunde förena nytta med nöje för alla berörda som närvarade. Såväl miljöministrar som andra. Någon form av betald semester med lite allmän mingel, nätvärkande och diverse diskussioner men kanske framförallt en tydlig enighet om att det är hög tid att förändra miljöpolitiken världen över. Ett historiskt ögonblick!

När det gällde att få fram något konkret så var det dock som vanligt… en hel del diskussioner som utmynnade i det vanliga dvs ja inget riktigt handfast. Boven i detta klimatdrama påstås ha varit möjligheternas land eller kanske SUV-arnas förlovade land. USA. Men i elfte timmen eller rent av på övertid kunde man åtminstone gå med på en sluttext. En sluttext som, hör och häpna, Indien var ursprungsmakare åt och som bereder väg för kommande års förhandlingar fram till nästa stormöte. Ett möte som äger rum först 2009 (!)

När USA:s chefsdelegat Paula Dobriansky meddelade att USA går med på att signa sluttexten påstås det ha utbrutit enorma applåder. YES! Vi har ett avtal med och USA är med på tåget. Ännu en gång fick alltså USA all uppmärksamhet i en viktig fråga och ännu en gång ser de ut att ha räddat världen. Men nog ser det ut som om sluttexten går på deras linje från början. Kanske inte fullt ut men till stora delar i alla fall. En gång vinnare, alltid vinnare?

Vad man har enats om är nämligen att I-länderna ska leda utvecklingen där även U-länderna ska bidra. Ja det är inte utan att man blir rörd. Fast vänta nu… Om vi flyttar oss en vecka tillbaka i tiden. Till dagen innan de tuffa och långa förhandlingarna började och funderar istället litegrann (det måste ju de flesta av miljöministrar ha gjort). Hur många anser att det borde ha varit tvärtom? Upp med händerna ni andra…

Nä, exakt inte så många. Låter lite självklart eller hur?

Att man inte kan enas om vissa procentsatser gällande föroreningar kan jag förstå. Det är svårt att definiera var målet ska ligga. 15-20% eller 25-30? Mer? Men man ska ju komma ihåg att det så gott som alltid är bra att ha ett mål att sikta emot. Kan man inte ens komma överens om säg 15% är det väl ett tecken på att man tror att till och med en sådan siffra är en utopi eller att man egentligen inte avser att bidra särskilt mycket själv. Bortförklaringar som att de andra måste också göra sitt och följa fördraget är ju närmast märkliga. Det låter lite som ett tillrättavisat barn som påstår att syskonet inte gör det man själv har blivit tillsagd om. Är det på den nivån som diskussionerna om mänsklighetens, om än fortsatt något avlägsna, framtid ska föras?

Det är inte utan att man undrar vad som ska till för att få med USA att inte bara vara med på noterna på sin kant i periferin utan leda utvecklingen som så många gånger förr har visat sig vara bra ut flera synvinklar. Måste det komma ett par inhemska Katrinaliknande naturkatastrofer årligen innan man bli varse om att det är här och nu som förändringar verkligen måste ske? Visst, vi som har 20-30 eller något fler år att leva klarar oss säkerligen igenom utan att det blir så mycket värre men nog får man väl blicka lite längre fram än så här. Många av oss har ju barn, andra barnbarn. Alla vill vi väl att deras framtid ska te sig så ljus som möjligt. Eller?

Klimatförändringar är ingen fluga. Må hända att det har varit mer fokus på ämnet på senare tid i takt som även alternativa energiformer har haussats ev diverse egna intressen i frågan. Men denna förändring är här för att stanna. Och det hjälper ju föga när små länder som Sverige, Danmark, ja även Tyskland i ett globalt sammanhang ställer om sin miljöpolitik. Var och en som har sett en världskarta och tittar på landyttor för de nämnda länderna och jämför de sedan med exempelvis USA, Ryssland, Kina eller Indien inser snabbt vad det handlar om. Visserligen är alla förändringar, även de små, positiva men för en slagkraftig effekt måste man få med alla och i synnerhet de stora bovarna. USA, Ryssland och Kina är idag sådana. Märkligt nog ter det sig svårast att förhandla med USA.

Oljan är en ändlig resurs vare sig vi vill inse det eller ej. Man kan kanske tvista om hur stora resurserna som finns kvar men att den ständigt minskar är väl tämligen säkert. Vi får vänja oss vid att oljesamhället går in i någon form av klimakterium eller man kanske ska säga klimaterium? Sol och vind ter sig däremot att vara oändliga och det är nog just detta som gör dem så omåttligt populära just nu. Tillbaka till Bali dock…. Eller rättare sagt, tillbaka från Bali.

Ofta har jag själv upplevt, i synnerhet i mina yngre dagar, att det efter en intensiv semestervecka någonstans behövs ytterligare tid för att ta igen sig efter semestern. En tid att landa och smälta alla nya intryck. Det kanske är tur att det snart är jul och alla de ministrar som kommer hem efter hetsig förhandlingsvecka på Bali kan ta igen sig. Det behövs nog. Inte minst när man har nått ett så viktigt mål som en global överenskommelse.

****

PS Nu när känslorna börjar svalna litegrann så kan man ju ställa sig frågan. Drygt 100 flygplansresor fram och tillbaka för alla som skulle delta. Limousiner för de flesta samt allt krims krams som hör till. Allt det har naturligtvis påverkat miljön negativt. Men vad gör det, vi har ju ett avtal på pränt!

I-länderna ska alltså leda utvecklingen i klimatfrågan. Känns bra att ha det på papper.