En effekt av kriser är att många projicerar sin ilska på andra, kommer med orimliga bortförklaringar och söker febrilt efter syndabockar. Det blir än viktigare att se om sitt eget hus och sätta in dubbelglas i fönstrena innan man hjälper grannen som fått taket bortblåst. Blir krisen sen tillräckligt djup så står en dag hela byn och bankar på ens port och kräver med våld att få komma in i värmen.

De här tendenserna har visat sig i mången land och bank under det senaste året och det ser alls inte ut att bli bättre framgent. När banker fallit har konkurrenternterna skrattat ikapp med den lille mannen på gatan åt girighetens fall för att nästa dag upptäcka att de själva är i en lika prekär situation. Det osolidariska betendet har visat sig gång efter annan, nu senast när en del banker nästan vägrade mottaga räddningspaket, och har bidragit till att all tillit gamla vänner emellan är historia.

I takt med att det blivit värre har tonen höjts och numera är det klart märkbart att europeer avskyr allt som amerikaner står för, amerikanerna nämner allt oftare hur lata och dumma vi på andra sidan dammen är samtidigt som jag hör från mina asiatiska vänner att deras media inte direkt målar upp den vackraste bilden av västvärlden.

Än värre är att viljan att se om sitt eget hus först har inneburit att många länder har tagit till åtgärder för att skydda sina egna institutioner och intressen framför utländska. Irland och Tyskland började med att fullt garantera alla insättningar på sina banker, Storbrittanien köpte sina och i Sverige har vi infört en gigantisk stabilitetsplan för våra storbanker samtidigt som Island tilläts fallera och utländskt kapital nu fullständigt flyr de flesta marknaderna världen över. Problemet är inte att de här sakerna genomförs, de är positiva och skapar stabilitet, utan att det totalt verkar saknas global samordning.

Samtidigt som länder världen över jobbar vidare på hur de ska kunna öka konkurrenskraften för sina egna företag och institutioner pratar USAs nye president om stopp på handelsavtal, företag flyttar hem produktionen pga lägre volymer som innebär lägre marginaler och ett alltmer nationalistiskt tänk. Vi kan se nu att globaliseringen inte inneburit decoupling, snarare motsatsen, men att framtidens protektionism kan få oss att gå den vägen.

För mindre länder, länder i utveckling och de i behov av hjälp så innebär förstås kapitalutflödet ett enormt bakslag. Vem ska nu bekosta fabriksbyggen, anställa samt hjälpa till med utbildning och infrastruktur. För relativt välmående länder som Sverige innebär kapitalutflödet en dyrare import (inflation), mindre pengar till nya entreprenöriella projekt och, om inte kronan tappar ännu mer, mindre export eftersom många väljer att producera inrikes istället.

Vad som behövs för att arbeta mot den här trenden är nya entreprenörer som vågar ta risker, är beredda att satsa allt och som dessutom ges möjligheten i form av kapital och stöttning. Är det då troligt att vi kommer se mer av det i framtiden efter att ha sett hur fallna stjärnor nu behandlas och med tanke på att riskkapitalet försvinner samt den utvecklingen vi har mot att alla i höga positioner måste ha minst en MBA och vara stöpta i samma form?

Good Luck Världen.