Myndigheternas val att “rädda” F&F är intressant. Redan i efterspelet till Bear Stearn lades grunden till denna möjlighet när Big Ben begärde o fick carte blance för dylika framtida aktioner. Av svaren i senatsförhöret med Ben kan man lätt få för sig att han redan då såg det nu uppspelade scenariot närma sig från horisonten.

Frågan blir då varför - och många skribenter här och annorstädes har ifrågasatt rättvisan i åtgärden, och vilka signaler som skickas inför framtiden. Finanssektorn har genom historien varit väldigt bra på att individualisera vinster och socialisera förluster, inget nytt under solen där. Att bank-sektorn anses som en trygg och defensiv plats vid aktie-allokering har såvitt jag förstår aldrig haft något faktabelägg historiskt, snarare tvärtom.

För viss förståelse för US agerande kanske man skall börja i andra änden, men konsekvenser av en tuffare attityd. Innan staten gick in hade både långivare och aktieägare fordringar av tveksam karraktär på F&F. US banker har båda formerna av exponering (mest fordringar) medan utländska intressen mer har fordringar.
Genom statens ingripande blir aktierna i F&F i princip värdelösa men bankerna reducerar sina potentiella förluster på fordringarna.

Hade större egenansvar även utkrävts för fordringarna, t ex genom ackordserbjudande med lämpligt reducerad procentsats, hade räkningen för galenskaperna i större mån fått bäras av långivarna. Dock ökar då sannolikt risken för att:

1. US banker klarar inte längre av att hålla värde på CDS-marknaden. Med den dominoeffekt som är inbyggd i Swap-systemet p g a högt belånade portföljer med lågt eget kapital och ett fåtal reela garanter, kan snabbt en ny “sub-prime”-härva uppstå.

2. Utländska aktörer missnöjda med utfallet/oroade över p1 viktar om från US statspapper till annan placering. Det räcker sannolikt med att någon/några tar detta beslut så blir det trångt i dörren när alla skall ut.

Om US (FED/finansdep) antod att risk förelåg för någon (eller båda) av dessa punkter har jag viss förståelse för att man väljer att temporärt sopa problemen under mattan. Hur upplösningen sker är ju dessutom inte Hank’s problem, han kan istället (givetvis efter att ha fått väl tilltaget avgångsvederlag) åka på välbetald föreläsningsturné (kanske i par med Alan?) och lämna synpunkter på hur illa den nya regimen sköter problemen . . .

Och på ett konferenshotell i Bahamas sitter samtidigt finanssektorns nya påläggskalvar och brainstormar fram nya finansiella produkter som med en övertygande och färgglad powerpoint-presentation kan tänkas kunna prånglas ut med god avans för att täcka div hål i balansräkningar . . .