Ericsson under andra världskriget
2015-01-05 16:08, Edited at: 2015-01-07 19:57Please note: Community posts are written by its members and not by Redeye’s research department. As a reader you’re always encouraged to critically analyze the content.
Är det känt att Ericsson tillverkade krigsmateriel åt tyskarna under andra världskriget?
Detta blogginlägg kan ses som ytterligare ett i serien om familjen Wallenberg och deras investmentbolag Investor:
...del 1 (från 23 dec 2014): http://www.redeye.se/aktiebloggen/investor/salj-investor-aktien-del-1
...del 2 (från 24 dec 2014): http://www.redeye.se/aktiebloggen/investor/salj-investor-aktien-del-2
...del 3 (från 27 dec 2014): http://www.redeye.se/aktiebloggen/investor/salj-investor-aktien-del-3
SKF
Sedan tidigare är det ju känt att svenska kul-lagertillverkaren SKF (med familjen Wallenberg som huvudägare) tillverkade och sålde kul-lager till tyskarna under andra världskriget.
//Edit: Kul-lager behövs ju för maskiner med snurrande detaljer, tex bilar, lastbilar, pansarvagnar osv.
Enl Wikipedia:
Kullager är ett rullningslager där själva rullkropparna utgörs av kulor.
Den vanligaste typen är spårkullagret, som är avsett för måttliga belastningar i små och medelstora maskiner.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kullager
Även bildillustration på kul-lager i den länken.
//
SKF:s agerande under andra världskriget har bla kommenterats av Peter Wallenberg i TV4-intervju från år 1994 med Stina Dabrowski (ca 41 min in i videoklipp i följande länk): https://www.youtube.com/watch?v=cyjAcKL9O0A
Ur intervjun bla:
Stina Dabrowski: Och under andra världskriget så sålde ju SKF kul-lager till tyskarna, Wallenberg-dominerade (företaget SKF).
Peter Wallenberg: Mm.
SD: Har du några synpunkter på det?
PW: De sålde dem till England också.
SD: Mm. Det gjorde de. Men det tror jag inte det är någon som tycker någonting om. Men att man sålde till tyskarna (...).
PW: Alltså sanningen om den situationen var ju helt enkelt den att de tyska fabrikerna som SKF hade i Schweinfurt var ju bombade sönder och samman. Annars hade det inte kommit något krav (från tyskarna).
Men kravet var ju av den arten att annars - om inte vi levererade kul-lager till tyskarna, så skulle tyskarna sluta att köpa vårt järnmalm och (sluta) leverera oss kol som vi inte hade i landet.
Vi hade inga bränslen annars än det vi tog ur skogen under den tiden.
SD: Så du menar att ni sålde kul-lager därför att Sverige skulle få köpa andra saker, och att det var en nödvändighet?
PW: Absolut.
SD: Men inte känns det roligt att ha hjälpt Hitler?
PW: Ingen tyckte det var roligt. Ingen arbetade emot honom så mycket som en del av min familj.
SD: Å ena sidan Raoul Wallenberg som arbetar för att hjälpa judarna. Å andra sidan en annan del av familjen som säljer (grejer till tyskarna)?
PW: Å ena sidan min farbror Jacob som hela tiden arbetade med tyskarna - men emot tyskarna.
SD: Med tyskarna men emot tyskarna?
PW: Ja, alltså han var ju utsedd till officiell förhandlingschef för Sveriges kommersiella förhållanden med Tyskland.
Och samtidigt tvingades han vara ordförande i SKF - tvingades alltså att göra det här (...).
SD: Men jag skulle inte kunna sälja något som jag hade, till Hitler.
PW: Men du kanske aldrig kommer att bli satt i den situationen - att du för ett lands räkning ska göra vissa saker för att få någonting annat som du behöver.
Det är ju den situationen man måste sätta sig in i.
SD: Och du tycker att man gjorde rätt?
PW: Man kan bara göra på ett sätt i vissa lägen.
SD: Det är enkelt om man säger att man bara kan göra på ett sätt. Så är det ju aldrig. Man ju alltid göra på minst två sätt.
PW: Hör du, du. Jag tror även politiker är på det klara med att "det ena du vill, och det andra du skall".
SD: Är det svårt tycker du med sådana konflikter?
PW: Klart att det är. Det är klart att det är. Vi är ju alla människor. Man tycker det är förskräckligt svårt. Man tycker det är för djävligt helt enkelt.
Dvs Peter Wallenbergs argument för att SKF (under familjen Wallenbergs överinseende) sålde kul-lager till tyskarna under andra världskriget:
1) SKF sålde inte bara till tyskarna, utan även till England.
2) Egentligen skulle tyskarna själva ha tillgodosett sitt behov av kul-lager genom att konfiskera SKF:s tyska fabrik i Schweinfurt. Men den fabriken bombades sönder och samman varför tyskarna framställde krav om att få köpa kul-lager från SKF i Sverige. Om den tyska fabriken ej bombats, hade sådana krav inte framställts.
3) Att SKF sålde kul-lager till tyskarna var ett led i ett förhandlingsspel som även möjliggjorde att Sverige kunde sälja järnmalm till tyskarna och att Sverige fick köpa kol från tyskarna. Tydligen användes kol i stor utsträckning till uppvärmning under denna tid, och Sverige hade inget eget kol.
Mer om SKF:s export av kul-lager till de krigförande länderna under andra världskriget enl tex Wikipedia-artikel kallad "kul-lagertrafiken":
Kullagertrafiken
Kullagertrafiken är en benämning på exporten av kullager och rullager från Svenska Kullagerfabriken (SKF), under andra världskriget.
Denna export påverkade Sveriges förhållande till de krigförande staterna Storbritannien, Tyskland och USA vid flera tillfällen under kriget.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kullagertrafiken
Enl den artikeln även:
Två exportvaror kom speciellt att påverka Sveriges önskan att förbli neutralt under kriget, järnmalm och kullager.
Amerikanarna var dock inte särskilt glada över SKF:s försäljning av kul-lager till tyskarna.
Enl tex Staffan Thorsells bok "Warszawa-svenskarna" från 2014:
Första gången en svensk statsminister mötte en sittande amerikansk president var när Harry Truman bjöd Tage Erlander på lunch i Vita huset 1952.
//Edit: Truman var president i USA från apr 1945-jan 1953.
Erlander var Sveriges statsminister under perioden okt 1946-okt 1969 (dvs i ca 23 år på raken!)
//
Och Erlander mötte också
Dwight D. Eisenhower (USA:s president jan 1953-jan 1961)
John F. Kennedy (jan 1961-nov 1963)
och Lyndon Johnson (nov 1963-jan 1969)
under Erlanders långa tid som Sveriges statsminister.
Inför sådana möten fick presidenten alltid papper av sina medarbetare, så att han kunde läsa på om Sverige och kontakterna mellan USA och vårt land.
De dokumenten andades ofta misstänksamhet mot Sveriges roll under andra världskriget.
Amerikanerna var särskilt irriterade över att Sverige hade fortsatt att exportera kullager till Tyskland ända till hösten 1944.
//Edit: Även om familjen Wallenberg fortfarande är huvudägare i SKF så är det inte längre via Wallenberg-kontrollerade investmentbolaget Investor, utan istället via Wallenberg-stiftelserna som förvaltas av kapitalförvaltningsfirman FAM (Foundation Asset Management).
Enl SKF:s hemsida hade FAM per slutet av nov 2014
...en ägarandel på 13% av SKF
...men tack vare innehav av röststarka A-aktier var röstandelen 29%
http://www.skf.com/se/investors/storsta-aktieagare
Det verkar ha varit i jun 2001 som
...Investor sålde bla hela sitt dåvarande aktieinnehav i SKF (motsvarande en ägarandel på 13% och en röstandel på 27%)
...till Wallenberg-stiftelserna KAW (Knut och Alice Wallenbergs stiftelse) och MMW (Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse).
http://ir.investorab.com/afw/files/press/investor/investor-press-2001-06-15-083300-sv.pdf
http://ir.investorab.com/afw/files/press/investor/investor-press-2001-06-15-084000-sv.pdf
//
Järnmalm
Dvs även kontroversiellt att Sverige (med Jacob Wallenberg som högste ansvarig för landets utrikesaffärer) gick med på att sälja järnmalm till tyskarna.
Det var dock ej via något Wallenberg-bolag utan via statliga svenska gruvbolaget LKAB.
//Edit: Här avses Jacob Wallenberg född år 1892: http://sv.wikipedia.org/wiki/Jacob_Wallenberg_(1892–1980)
Alltså ej den nu levande Jacob Wallenberg som är född 1956: http://sv.wikipedia.org/wiki/Jacob_Wallenberg_(född_1956)
JW den äldre var farfars bror till den nu levande JW.
//
Tex:
Svensk järnmalm under andra världskriget
Järnmalm från Kiruna och Gällivare var en viktig exportvara för Sverige vid tiden för andra världskriget.
I synnerhet Nazityskland hade stort behov av järnmalm för sin stålproduktion, och fick hälften av sin järnmalm från Sverige.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Svensk_järnmalm_under_andra_världskriget
Men det finns väl resonemang om att det snarare var tack vare bla Jacob Wallenbergs skickliga förhandlingstaktik som tyskarna ej invaderade Sverige (så som tyskarna gjort med både Danmark och Norge).
Ericsson
Nytt för mig i alla fall är att ett annat Wallenberg-bolag; Ericsson (som bla gör utrustning för telekom-nät), också tillverkade krigsmateriel till tyskarna under andra världskriget.
Och frågan är om det verkligen finns lika bra förklaringar till det som för SKF och järnmalmen.
Ericssons agerande framgår tex i boken "De som lät världen veta: Warszawa-svenskarna" av Staffan Thorsell (utgiven år 2014 på Albert Bonniers förlag).
//Edit: För övrigt ägs Albert Bonniers förlag av familjen Bonnier som är av judisk härkomst.
//
Kan Ericssons agerande som framkommer där komma att leda till engångs-utbetalningar från Ericsson till tex judarnas fonder?
Eller åtminstone en offentlig ursäkt från Ericsson nu i efterhand?
Före kriget
Ur den ovannämnda boken bla:
På 1930-talet var Polen den största och mest lönsamma verksamheten i utlandet för LM Ericsson.
Enl Wikipedia:
...Ericsson grundades ju redan år 1876 av Lars Magnus Ericsson.
...Strax efter grundades konkurrenten SAT (Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag) av Henrik Tore Cedergren år 1883.
...Långt senare gick Ericsson senare (år 1918) ihop med bolaget SAT (Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag).
Enl boken:
Cedergren var förutseende och hade redan år 1889 varit med och bildat Svensk-Dansk-Ryska Telefonaktiebolaget (SDRT).
År 1900 fick SDRT i uppdrag att installera kompletta telefoninät i både ryska staden Moskva och polska huvudstaden Warszawa.
För att finansiera projekten sålde SDRT ut nya SDRT-aktier till investerare.
Som led i den polska verksamheten lät SDRT bla bygga ett höghus i Warszawa.
Ur boken:
I Warszawa byggde det Svensk-Dansk-Ryska Telefonbolaget landets första skyskrapa, som än i dag är en av de mest framträdande byggnaderna i Polens huvudstad.
Den blev en symbol för Polens strävan efter frihet och självständighet.
Den 51 meter höga byggnaden invigdes 1908 och var då det högsta huset i hela tsarens väldiga rike.
Och:
I den nybyggda skyskrapan i Warszawa, och i det lägre grannhuset som telefonbolaget också byggt, kopplas alla Warszawas telefoner samman.
Men även enl boken:
Satsningen på privat telefoni i Moskva och Warszawa blir inte riktigt så framgångsrik som investerarna hoppas.
Lenin och ryska revolutionen kommer emellan.
//Edit: Det var 1917 som kommunisterna ledda av Vladimir Lenin tog makten i Ryssland och störtade landets tidigare ledare (tsaren Nikolaj den andre).
http://sv.wikipedia.org/wiki/Ryska_revolutionen
//
Efter första världskrigets slut år 1918 ombildas SDRT:s verksamhet i Polen år 1922 och läggs i nya bolaget PAST med följande aktieägare:
Ericsson: knappt 57%
polska staten: 43%
några enskilda personer: resten
Summa 100%
(Som nämnt gick ju SAT och Ericsson ihop år 1918.)
Första världskriget hade gjort att PAST:s telefonnät var i dåligt skick och de gamla telefonledningarna förstörda.
Samtidigt var det nu (efter kriget) många som ville få telefon.
Det ledde till en expansiv fas för PAST som även expanderade till flera polska städer än Warszawa.
En fabrik byggdes även i polska staden Radom (tio mil från Warszawa) för att tillverka telefoni-utrustning.
Fast forward till andra världskrigets utbrott år 1939.
Då hade verksamheten vuxit till 140 000 abonnenter.
Det låter i och för sig inte så jättemycket av Polens då drygt 30 miljoner invånare.
Men enl boken:
LM Ericssons polska bolag (dvs PAST) var inte bara det i särklass största av alla LM:s utländska bolag, det var också det mest lönsamma.
Enl Wikipedia:
Polen var det första landet som drabbades av andra världskriget genom
...Tysklands anfall 1 september 1939
...och Sovjetunionens anfall 17 september 1939
Inom drygt en månad var landet ockuperat.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Polens_historia#Polen_under_andra_v.C3.A4rldskriget_1939.E2.80.931945
Kapitel 5 i boken heter "LM Ericsson blir en del av den tyska krigsindustrin".
Enl kapitlet har Ericsson i efterhand (år 1965) beskrivit det som hände enl följande:
Fabriken i Radom tillverkade på grund av tvång krigsmateriel för tyskarna.
Efter tyskarnas intåg i Warszawa förändrades allt där.
Bla var det utegångsförbud för polacker efter kl 20.
Nya restauranger öppnades, men bara för tyskarna.
På spårvagnarna fanns särskilda avdelningar reserverade för tyskarna.
Bara tyskar fick ha radio medan polackerna tvingades lämna in all sådan utrustning.
Till ny ledare i Polen har tyskarna utsett "generalguvernören" Hans Frank som styr området från ett slott i polska staden Krakow.
9 apr 1940 invaderar tyskarna Norge och Danmark.
Och enl bokens kapitel:
Våren 1940 blir LM Ericssons fabrik i Radom en del av den tyska krigsindustrin.
Samt:
Våren 1940 har (Ericssons Polenchef) Sigge Häggberg och LM Ericsson en svår fråga att ta ställning till.
Ockupationsmyndigheterna vill att den polska fabriken skall bli en del av den tyska krigsindustrin.
Två av LM:s ingenjörer, Nils Berglind och Einar Rundström, får order att infinna sig i Kiel för att förbereda fabriken i Radom på att tillverka utrustning till tyska marinen.
Den 29 april är de på plats hos "Oberkommando der Marine" och snart landar en stor beställning på delar till tyska sjunkbomber och sjöminor hos svenskarna.
En vecka senare får man en beställning från Luftwaffe (tyska flygvapnet) på delar till kulsprutorna på tyska jaktflygplan.
Telefoner kan man tills vidare glömma.
Nu är det krigsmateriel som gäller.
Enl kapitlet har Ericsson i efterhand delvis haft svårigheter att förklara sitt agerande i Polen under andra världskriget:
När LM Ericsson efter kriget brottas med sin historia är man noga med att man inte hade haft något val.
"Fabriken i Radom tillverkade på grund av tvång krigsmateriel för tyskarna", heter det ursäktande i en anteckning från 1965.
I ett osignerat manuskript från samma tid i Ericssons arkiv står:
"Vid denna tidpunkt var det ett existensvillkor för PASE (bolaget i Radom) att skaffa sysselsättning för fabriken.
Men just genom de erhållna beställningarna råkade PASE i en märklig tvångssituation.
Trots hänsyn till de anställdas känslomässiga och negativa inställning mot ett samarbete med ockupationsmakten, tvingades firman just av hänsyn till de anställdas utkomst att acceptera beställningarna.
I annat fall ställdes PASE inför hotet att belagtas av militärmyndigheterna, vilket skulle ha haft oöverskådliga konsekvenser för PASE och dess personal till följd."
Borde Ericsson ändå ha slagit näven i bordet och protesterat mot tyskarna genom att ej delta i produktionen av krigsmateriel åt tyskarna?
Hade de negativa konsekvenserna av ett sådant agerande ändå varit lindrigare än konsekvenserna av att vara med och tillverka krigsmaterielen?
Att Ericsson under denna tid hade familjen Wallenberg som huvudägare rådet inget tvivel om.
Enl boken var Marcus Wallenberg i spetsen för Ericssons dåvarande högsta ledning.
Bla var han med om att Ericsson under 1940 köpte in fyra Bofors-kanoner som försvar av Ericssons fabrik etc i Midsommarkransen söder om Stockholm, om tyskarna en dag skulle angripa.
Det var även tal om att Ericsson som säkerhetsåtgärd ev skulle flytta huvudkontoret till Panama för att säkra upp "att Ericssons stora tillgångar i utlandet skall förbli i svensk ägo även om Sverige dras in i kriget".
Så skedde också.
//Edit: Obs att ovannämnda Marcus Wallenberg levde 1899-1982: http://sv.wikipedia.org/wiki/Marcus_Wallenberg_(1899–1982)
Dvs det är ej den nu levande Marcus "Husky" Wallenberg som föddes 1956: http://sv.wikipedia.org/wiki/Marcus_Wallenberg_(född_1956)
Den äldre MW var farfar till den nuvarande MW.
//
Kapitlet om Ericsson (ur boken "Warszawa-svenskarna") fortsätter:
Efter kriget kallar man (dvs Ericsson) de tyska beställningarna för en "tvångssituation" och betonar att man gjorde vad man gjorde av omsorg om de anställda.
Men en bättre beskrivning av Ericssons hållning är att man vill "rädda vad som räddas kan" av företagets tillgångar.
Dvs om Ericssons agerande mest var för företagets egen skull, så borde väl bolaget istället ha avstått att agera på det sättet (dvs att ej tillverka krigsmateriel åt tyskarna)?
Samtidigt framkommer enl boken att Ericssons Polenchef Sigge Häggberg i olika omgångar hade bråk med tyska säkerhetspolisen Gestapo, och satt i olika omgångar i fängelser i både Warszawa och Berlin "med en dödsdom hängande över sitt huvud".
I boken står det att Häggberg gjorde vad han kunde för att "få Ericssons telefoner i Warszawa och fabrikeni i Radom att fungera".
Bla tillät tyskarna att nyckelpersoner från både Polen och Sverige fick besöka Häggberg i fängelset för att få råd och dåd från Häggberg.
//Edit: Av boken framgår dock även att det var först i juli 1942 som Häggberg arresterades av Gestapo.
//
Tyskarna för sin del tillsatte en militär (kapten Curt Mensch) som chef för Ericssons Polenföretag.
Ibland uppstod produktionsproblem i Radom-fabriken:
...tex avseende "delar till de tyska jaktplanens kulsprutor"
...och med "tillverkningen av styrhuvuden till tyska sjunkbomber"
Men Ericsson är då på alerten och skickar ingenjörer från Stockholm för att avhjälpa problemen.
Ericsson har efter andra världskriget uttryckt tillfredsställelse över Radom-fabrikens verksamhet under kriget.
Så här sammanfattade Ericsson utveklingen enl boken:
Fabriken hade full sysselsättning och Warszawa-kontoret ökade sin försäljning av abonnentväxlar och annan LME-materiel genom import från Stockholm.
Det står även att Ericssons samarbete med tyskarna innebar "många fördelar för Ericssons anställda".
Dvs även de polacker som jobbade i Radom-fabriken.
Enl boken:
De får ID-kort som visar att de arbetar i rustningsindustrin.
De riskerar inte att gripas i den ständiga jakten på polacker som skickas till Tyskland som tvångsarbetare.
Dessutom får firman tillgång till livsmedel som fördelas bland de anställda.
I Warszawa och Radom lagar man tidvis varje dag mat på kontoret och i fabriken till nästan 500 personer.
Dvs gjorde sådana faktorer att Ericsson fick mindre kval om att tillverka krigsmateriel åt tyskarna?
//Edit: Asea i Polen
Att tyskarna tog folk i Polen för att bli tvångsarbetare i Tyskland blev tydligen allt vanligare.
Enl boken bla:
I maj 1940 får Aseas nya VD Thorsten Ericson ett brev om hur tyskarna nu häktar folk direkt på gatan (i Polen) och skickar dem till Tyskland som tvångsarbetare:
"De tas direkt från gatan och transporteras okända öden till mötes.
Enbart i Warszawa torde minst 20 000 människor under den sista veckan på detta vis kommit bort.
Vi går tydligen mot allt mer och mer sköna kulturskeden och synas nu ha passerat medeltiden för att hamna i romerska rikets glansfulla period."
Också Wallenberg-dominerade Asea (numera ABB) var ett annat svenskt företag med stor verksamhet i Polen i samband med andra världskriget.
Bla hade Asea (via bolaget AB Elektro-Invest) byggt elverk på de polska orterna Wloclawek och Kalisz med 70 000 invånare vardera.
Elverken hade inneburit stora investeringar för Asea, som enl det ursprungliga avtalet skulle få rätt till alla intäkter från elkunderna under de första 25 åren.
Och Asea hade även rätt att sköta elverken under perioden.
Elverken tillgodosedde orternas elbehov.
Efter tyskarnas Polen-invasion döptes Wloclawek om till Leslau (det tyska namn staden haft under medeltiden).
Leslau blev den första staden i Europa med tyska krav på att "alla judar skall bära en stor gul davidsstjärna utanpå sina kläder" enl boken.
Aseas Polenchef Sven Norrman tog bilder av hur det såg ut på Leslaus gator.
Enl boken:
Han har med sig en kamera och tar flera bilder som han skickar hem till Sverige.
En av bilderna visar en judinna som med en stor davidsstjärna på kappans rygg går mitt i gatan.
Judar får inte längre gå på Wloclaweks trottoarer.
En annan av Norrmans bilder visar ett judiskt par med gula stjärnor på ryggen, i färd med att stänga sin enkla frisersalong.
Enl boken skickades många polska judar iväg till bla utrotningsläger:
Många av Wloclaweks judar förs senare till utrodningslägret i Chelmno.
Det är där tyskarna på allvar börjar experimentera med gas för att underlätta massmorden.
//Edit: Även enl boken:
1939 fanns det 3,5 miljoner judar i Polen.
Bara en tiondel av dem överlevde kriget.
De flesta av de överlevande hade flytt till Sovjetunionen.
I det nazistockuperade Polen fanns kanske 80 000 judar kvar när kriget var över.
Det står om hur nazisterna erövrar och ockuperar Polen och mördar sex miljoner judar.
Det står även om hur Aseas Polenchef Sven Norrman riskerar livet för att underrättelserna om Förintelsen skall nå ut i världen.
I maj 1942 smugglar han ut en detaljerad redogörelse för hur nazisterna redan har mördat 700 000 judar, har börjat använda gas och planerar att utrota alla Europas judar.
Och enl boken citeras en text enl vilken Polen (vid tiden för andra världskriget) hade totalt 33 miljoner invånare varav 3-4 miljoner judar.
I dagsläget har Polen 38-39 miljoner st invånare: http://www.tradingeconomics.com/
//
Men enl boken står det hur Asea gav den polska verksamheten stränga order om att inte ägna sig åt välgörenhet.
Vd för Asea i många år var Sigfrid Edström som enl boken kan beskrivas som Tysklands-vän och bla hjälpte tyskarna att få sommar-OS år 1936.
Under andra världskriget var det Edströms svärson Arthur Lindén som var Aseas vd.
Han gav bla följande direktiv till Aseas Polen-verksamhet:
Du måste tillse att ingen som helst onödig personal, vare sig tjänstemän eller arbetare sysselsätts inom företaget.
Om understöd till en del av personalen är av behovet absolut påkallat, bör sådant endast lämnas under förutsättning av motprestation i arbete eller tjänster från personalen i fråga vid det uppröjningsarbete, som bör vidtagas.
Men när det gällde att hjälpa tyskarna var Asea på alerten.
Bla hade Asea en verkstad i Warszawa som skulle hjälpa stadens spårvagnsbolag med reparationer.
Asea skulle både hjälpa till med att få igång elverken och spårvagnarna.
Enl boken:
Styrelsen beslutar att göra som tyskarna vill.
Annars riskerar man att de tar hela verksamheten i beslag.
Den nya tyska makthavaren i Leslau blev "Sturmabteilung-Oberführer Cramer".
Och Asea fick inga gehör hos Cramer för Aseas rättigheter enl det ursprungliga avtalet.
Cramer lät istället tyskar sköta elverken.
Och några pengar till Asea blev det inte tal om.
Enl boken blev beskedet följande till Asea:
De pengar som kommer in tänker kommendanten sätta in på ett särskilt konto och när kriget väl är över får man göra upp om eventuell ersättning till Asea och bestämma om företaget skall köpas ut.
Asea hade även lånat ut pengar till stadens vattenverk, men även "den saken får vänta till efter kriget" enl Cramer.
//
Ekonomiskt sett blir det ändå en försämrad utveckling för Ericsson i Polen.
1939 var ett rekordår.
Sommaren 1939 hade man som nämnt 140 000 abonnenter i Polen.
Men på Ericssons bolagsstämma i juni 1940 framkommer att det bara var 20 000 abonenter kvar.
Enl boken:
Det polska bolaget har varit det största och mest lönsamma av LM:s utländska företag.
Men:
(...) när LM:s aktieägare den 11 juni 1940 samlas till bolagsstämma pekar styrelsen (i Ericsson) på de stora förlusterna i Polen och vill inte ge ägarna någon utdelning.
Dvs om Polen-verksamheten ändå gick så dåligt ekonomiskt sett, fanns det väl ännu mindre skäl för Ericsson att fortsätta vara delaktig och tillverka krigsmateriel åt tyskarna?
Under hösten 1940 skruvar tyskarna åt tumskruvarna hårdare.
Enl boken:
På hösten samma år (dvs 1940) meddelar den tyska postförvaltningen, Deutsche Post Osten, att man "med erövrarens rätt som krigsbyte" har tagit över LM Ericssons telefonbolag i Warszawa och Lublin.
Bolagen i de områden som införlivats med Tyskland har man redan tidigare lagt beslag på.
LM:s telefonbolag i de områden som Sovjetunionen ockuperat har också nya herrar.
Högljudda protester från företagsledningen i Stockholm hjälper föga.
Enl boken åker Ericssons Polenchef Sigge Häggberg och Ericssons högsta vd till Berlin "för att kräva ersättning och skadestånd, men blir bryskt avvisad".
Senare hoppas Ericsson på att svenska utrikesdepartementet "skall övertala tyskarna att ge LM ersättning för den egendom man tagit i beslag".
Enl boken:
Stora summor står på spel.
Det står att Häggbergs viktigaste arbetsuppgift (som Ericssons Polenchef) blev
...att kräva ersättning från Deutsche Post Osten
...och begära återbetalning av de stora lån som Ericssons polska företag fått av Ericsson
Sommaren 1941 får Häggberg åka till Ericssons huvudkontor för att berätta för Ericssons styrelse hur det går.
Enl boken blev hans rapport följande:
Hur det hela kommer att avlöpa (vad gäller Ericssons möjligheter att få pengar från tyskarna) är omöjligt att förutse.
Senare tar andra världskriget slut och Sovjet tar makten i Polen.
Enl boken:
Inte förrän kommunisterna kommer till makten efter kriget och förstatligar hela telenätet får LM Ericsson någon som helst ersättning för sina anläggningar.
Dvs nyckelfråga:
Bör Ericsson nu idag i någon form ställas till svars för sitt agerande under andra världskriget?
Och i så fall på vilket sätt?
Tex har flera tyska företag som var inblandade i andra världskriget drabbats av omfattande rättsprocesser för sitt agerande, tex
...tyska kemiföretaget Bayer (del av ökända stora kemiföretaget IG Farben som senare splittrats upp i de tre separata tyska kemiföretagen Bayer, BASF och Hoechst).
...tyska stålbolaget Krupp (numer sedan slutet av 1990-talet del av koncernen Thyssen-Krupp)
Bla använde IG Farben slav-arbetskraft, och Bayer utförde experiment på fångar i tyska koncentrationslägret Auschwitz: http://en.wikipedia.org/wiki/Bayer#World_War_I_and_II
IG Farben tillverkade gasen Zyklon B som tog död på judarna i koncentrationslägrenas gaskammare.
Många anställda chefer dömdes i senare rättsprocess: http://en.wikipedia.org/wiki/IG_Farben_Trial
Krupp tillverkade en stor del av Tysklands vapenarsenal inkl pansarvagnar, kanoner, vapen och ammunition: http://en.wikipedia.org/wiki/Krupp#World_War_II
I den efterföljande rättsprocessen dömdes flera Krupp-chefer till upp till tolv års fängelse: http://en.wikipedia.org/wiki/Krupp_Trial
Utöver rättsprocesser har en rad tyska storföretag satt av pengar (2-3 miljarder dollar) till särskilda fonder som kompensation till tidigare slav-arbetskraft.
De tyska bolagen som bidragit var:
Allianz
BASF
Bayer
BMW
Daimler Chrysler
Degussa-Huels
Dresdner Bank
Fred Krupp
Hoesch Krupp
Hoechst
Siemens
Volkswagen
http://www.religioustolerance.org/fin_nazi.htm
Wallenbergarna och tyska bolaget Bosch
Även i samma länk som ovan:
Four men and women filed a lawsuit in Stuttgart, Germany, against Bosch, a major car parts manufacturer.
IG Metall, a German trade union, released a statement saying that
"Hunger and inhuman treatment with serious damage to health and psychological complaints were part of day-to-day life with insufficient treatment for illness."
http://www.religioustolerance.org/fin_nazi.htm
I det sammanhanget kan även nämnas följande:
Strax efter krigsslutet, i juli 1945, briserade den så kallade Boschskandalen, i vilken Marcus Wallenberg tillsammans med sin äldre broder Jacob Wallenberg hade huvudrollerna.
Bröderna anklagades av USA för att ha agerat bulvaner åt det tyska företaget Bosch, vilket väckte stor internationell uppmärksamhet.
Affären fick till följd att Marcus Wallenberg kom att efterträda brodern på bankens (Stockholms Enskilda Banks) ordförandepost.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Marcus_Wallenberg_(1899–1982)
Även:
Boschaffären
Den så kallade Boschaffären var en kedja av händelser, med en komplicerad intrig, som utspelade sig under åren 1939-1950.
Den blev allmänt känd i augusti 1945 då USA anklagade bröderna Jacob och Marcus Wallenberg och Stockholms Enskilda Bank för att ha varit bulvaner åt (den tyska) Boschkoncernen under Andra världskriget.
Allt i syfte att göra lönsamma internationella placeringar genom att skydda de tyska dotterföretagen från konfiskering i fiendeland.
Bankens och bröderna Wallenbergs tillgångar i USA blockerades och de amerikanska myndigheterna argumenterade för en svartlistning av såväl bröderna som banken.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Boschaffären
Även enl den artikeln:
Den 8 augusti förklarade (USA:s) Treasury Department att bröderna Wallenberg personligen var spärrade, "special blocked nationals", och att SEB borde svartlistas i alla allierade länder.
Avslöjandet ledde till att bröderna Wallenberg tillsammans med deras medarbetare Rolf Calissendorff kallades till utskottsförhör i ATD (USA:s finansdepartement).
Utfrågningarna pågick i perioder under hela hösten 1945.
Vid dessa hade SEB-gruppen betydande svårigheter med att försvara sig mot beskyllningarna och amerikanernas slutsats blev, att banken inte endast hade undanhållit de rätta ägarförhållandena utan även, vid förfrågningar därom, hade fört fram lögner.
Tex artikel i brittiska tidningen Daily Mail från jun 2014:
Revealed: How the Nazis helped German companies Bosch, Mercedes, Deutsche Bank and VW get VERY rich using 300,000 concentration camp slaves
Enl artikeln bla:
Electrical giant Bosch used 20,000 slaves (...)
Artikeln verkar i sin tur vara baserad på en artikel från tyska tidningen Wirtschafts-woche.
Men samtidigt enl en blogg från maj 2012:
(Boschs grundare) Robert Bosch and his collaborators financed the German resistance against the Nazis, rescued Jews and tried in vain to persuade the Western powers not to appease Hitler.
Och:
Behind the scenes Bosch pumped millions into schemes to protect Jews or smuggle them out of Germany till the very eve of World War II and provided work for the Jews who could no longer make a living anywhere else in Germany.
https://ellencmyers.wordpress.com/2012/05/11/robert-bosch-giant-of-industry-and-enemy-of-hitler-30/
Varför agerade bröderna Wallenberg som de gjorde när det gäller Bosch?
En tolkning:
Obs först att det alltså var Jacob Wallenberg (född år 1892) och Marcus "Dodde" Wallenberg (född år 1899).
Dvs ej de nu levande Jacob och Marcus Wallenberg som båda är födda 1956.
Marcus "Dodde" var ju deras farfar, och Jacob den äldre därmed deras farfars bror.
De agerade alltså i hemlighet och i strikt strid med dåvarande regler för hur man fick agera när det gäller tyska företag.
...Antingen verkar de äldre Jacob och Marcus ha sett stor potential i Bosch, och med tidigare huvudägaren famijen Boschs goda minne ha fått möjlighet att ta över Bosch via olika upplägg.
...Eller (vilket verkar mera troligt?) så fick de i uppdrag åt huvudägaren familjen Bosch att åtminstone tillfälligt ta hand om och säkra upp ägandet i Bosch, för att senare återlämna det när kriget lugnat sig.
I vilket fall var det alltså i direkt strid med dåvarande regler uppsatta av Tysklands motståndarländer (bla USA).
Och dessutom kontroversiellt mot bakgrund av Boschs agerande hos nazi-Tyskland (som stöd åt det tyska krigsmaskineriert och bla användadet av slav-arbetskraft).
När bröderna Wallenbergs agerande senare uppdagades tog det hus i h-e hos Tysklands motståndarländer, och Wallenbergarna fick rejält svårt att förklara sig och föll tydligen i djup onåd hos tex USA.
Dvs ev var Wallenbergarnas intentioner förvisso goda, men deras agerande i Bosch-affären var ändå strikt förbjudet.
Med tanke på den förnedring i bla USA som bröderna senare utsattes för när allt upptäcktes, lär ha gjort att de inte skulle ha gjort det om de visste att det skulle upptäckas.
Eller åtminstone lär de ha gjort det på ett annat sätt.
Om det var så att bröderna såg potential i bolaget Bosch, så verkar de i alla fall haft rätt.
Det nuvarande Bosch verkar vara ett jätteföretag med ca 300 000 pers anställda: http://en.wikipedia.org/wiki/Robert_Bosch_GmbH
Intäkterna uppgick år 2013 till 40-50 miljarder euro (motsvarande intäkter på ca 400 miljarder kr med den genomsnittliga eurokursen mot kronan under 2013).
Bolaget kallas i den länken bla för världens största underleverantör till fordonsindustrin.
Bosch är tydligen än idag privatägt via familjen Boschs stiftelse.
Bosch grundades av Robert Bosch (som levde 1861-1942).
Han föddes under svåra omständigheter som det elfte barnet i en familj med totalt tolv barn, men verkar ha visat sig vara ett geni: http://en.wikipedia.org/wiki/Robert_Bosch
Dvs Robert Bosch var alltså något äldre än Jacob Wallenberg (född 1892) och Marcus "Dodde" Wallenberg (född 1899).
Brödernas agerande i Bosch hade inletts år 1939, dvs när den gamle Robert Bosch ännu levde.
Redan år 1937 (när Robert Bosch var 76 år) hade han skrivit sitt testamente med upplägg för hur ägandet i bolaget Bosch skulle se ut via stiftelser: http://en.wikipedia.org/wiki/Robert_Bosch
År 1939 var han alltså 78 år och bröderna Wallenberg 47 år (Jacob den äldre) respektive 40 år (Marcus "Dodde").
Ev var det alltså på Robert Boschs uppdrag som bröderna Wallenberg agerade.
SEB hade med början år 1939 köpt åtta Boschföretag i neutrala länder och en majoritet av aktierna i det amerikanska Boschbolaget, American Bosch Corporation, ABC.
Affärsuppgörelsen var sådan att moderbolaget tilldelades rätten att anvisa köpare om bolagen skulle vidareförsäljas.
Bosch hade i gengäld förbundit sig att medverka till att SEB, i Tyskland, kunde placera de tyska statspapper för 15 miljoner kronor, Kreugerobligationer, som fanns kvar i resterna efter Kreugerkraschen.
Förutom detta gav Bosch en premie på 2,7 miljoner till SEB.
Förvärvet av ABC var den klart största affären och köpeskillingen var motsvarande 12,4 miljoner kronor.
I praktiken kom Boschkoncernen genom affärsuppgörelsen att ha full kontroll över dotterföretaget.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Boschaffären
Den gamle Robert Bosch verkar ha haft barnen Robert Bosch junior (som levde 1928-2004) och dottern Eva (sedermera Eva Madelung).
De hade tydligen en direkt ägarandel på 8% av Bosch:
Robert Bosch, Jr. (29 January 1928 – 2 August 2004) owned together with sister, Eva Madelung 8% of Robert Bosch GmbH.
http://en.wikipedia.org/wiki/Robert_Bosch,_Jr.
Även om ägarbilden i Bosch idag:
...Robert Bosch GmbH is privately owned, and 92% of its share capital is held by Robert Bosch Stiftung GmbH, a charitable foundation.
The majority of voting rights are held by Robert Bosch Industrietreuhand KG, an industrial trust.
...The remaining shares are held by the Bosch family and by Robert Bosch GmbH.
http://en.wikipedia.org/wiki/Robert_Bosch_GmbH
Som utvecklingen blev efter andra världskriget kallades Robert Bosch junior sedermera för "miljardär" när han levde, och han satt i många år i Boschs företagsledning vid bolagets huvudkontor i tyska staden Stuttgart.
Bosch lanserade redan kring år 1900 magneter i motorer, och tändstift i kombination med magnetbaserade tändsystem.
Det innebar en markant förbättring av dåtidens motorer.
På 1920-talet lanserade företaget även bla system för bränsleinsprutning åt dieselmotorer.
Sedermera blev Bosch ett bredare elektronikföretag som bla underleverantör av elektronik till fordonsindustrin.
Den gamle Robert Bosch var känd som stor humanitär, och bla en av de första att införa åttatimmars arbetsdagar för de anställda.
Han försökte även mäkla fred mellan Tyskland och Frankrike.
Redan under första världskriget fick Bosch krigsrelaterade ordrar från Tyskland.
Men Robert Bosch valde att därefter donera intjäningen från det (flera miljoner tyska mark) till välgörenhet.
Under andra världskriget blev bolagets roll ännu större:
The Nazi (National Socialist) regime in Germany brought Bosch’s peacemaking efforts to an abrupt end.
The company accepted armaments contracts, and employed forced laborers during the war.
http://en.wikipedia.org/wiki/Robert_Bosch
Fortsättning i separata blogginlägget "Ericsson under andra världskriget, del 2" (publicerat 7 jan 2015): http://www.redeye.se/aktiebloggen/ericsson/ericsson-under-andra-varldskriget-del-2