Eftersom att jag är tidningsbud, så har jag gjort mitt dagsverke vid den här tiden. Jag brukar stiga upp halv två. I morse kom tidningarna något sent. Klockan 3:10.

Jag trodde att det skulle bli en strulig dag när jag efter att ha delat ut bra många tidningar i brevlådorna upptäckte att det stod den 9:e maj på framsidan av Västerbottens Kuriren. Hade jag av misstag fått en bunt med gamla tidningar, som jag nu höll på att prångla ut till kunderna? Den obehagliga känslan kunde dock snart vederläggas när jag kontollerat innehållet och konstaterat att det bara var datumet som misstämde.

Inga andra fordon syns till. Det är lugnt och stilla.

Två älgkor står och tittar på mig vid vägkanten. De sätter makligt av över åkern när de känner sig störda. En i sakta galopp, den andra i trav. Vid skogskanten stannar de upp och försäkrar sig om att faran är över.

Älgar är märkliga djur. Långa nosar och gåfulla. Senare under tjugomilsrundan står en älgtjur mitt på vägen framför bilen och blänger. Hornen har just kommit ut och är nu lika stora som öronen. Hudbeväxta sticker spetsarna fram som små antenner. Strax kommer kompisen fram, med en stilig tofs under hakan. Älgjägarna tror inte att älgen är ett flockdjur, men vi som kör på natten vet att de vanligen följs åt.

Jag vänder min bil vid en storbonde. Några kalvar mumsar belåtet på födofodret som finns i krubban fem meter från min bil. De tittar upp. Slickar sig om den redan fuktiga mulen, men sugenheten gör att de stax återgår till sin sysselsättning. En tidningsbil är inget som intresserar, eller skrämmer.

Två tranor vandrar stillsamt på en grön gräsplätt en bit framöver. De är ståtliga och graciösa. Jag vet att byborna gläds över att tranorna tycks trivas i området, och hoppas att de skall återkomma nästa år. Det är inte svårt att se den vackra fågeln eftersom att den är så stor jämfört med andra fåglar.

Strax syns en hel flock i skyn: Jag gissar att de är på väg till något fält för att njuta av dagens första mål mat. Siluetten med de långa halsarna är inte att ta miste på.

Jag har alltid tyckt om att köra tidningsbil. Folkvagnen av årets modell, ligger som ett strykhjärn efter vägbanan. Det suger lite i maggropen när fordonet gungar till över de välbekanta krönen. Men grusvägen är smal och krokig, så det gäller att vara på sin vakt. Man vet inte säkert vad som finns bakom nästa kurva.

Första hastiga inbromsningen kommer när en grönfink inte vill lyfta. Den ivriga lilla sparven håller just på att dra en stor fet mask ur den våta vägbanan, ger inte något tecken på att ha observerat mig. Uppenbarligen finns inte den normala vakenheten. Den långa daggmasken är lika lång som fågeln, och har uppenbarligen inte haft vett att krypa ned eftersom att jorden är så våt. Med ett plupp släpper masken från hålet, och fågeln flaxar förskräckt åt sidan.

Då är sädesärlorna betydligt mer vaksamma.

Det är ljust ute, så inget undgår mig. Det är alltid så i juli. De klara sommarnätterna gör det till ett nöje att orientera sig fram, från låda till låda.

Första människan jag möter är en sommarstugegäst. De är tidigt uppe. Jag stannar upp ett ögonblick och samtalar. Det halvdana vädret måste givetvis kommenteras. I bakgrunden flyter vindelälven bred och fin, innan den strax skall bryta upp i vacka forsvirvlar.

Evert Taube skrev om Vindelälven: “Låt sista älven som brusar i vår natur brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!” (Änglamark)

Jag har förmånen att köra ena sidan av älven upp, och medströms ned. Tjugo mil hinner det bli innan de sex timmarna har gått.

Fyra små storspovar vandrar på en åker. Jag förstår att det är årets kull, som provar sina långa böjda näbbar. Storspoven är Västerbottens landskapsfågel. En förundelig skapelse. Graciöst vacker. Strax intill står en svart vit tofsvipa och putsar sig lite.

Fast egentligen är alla fåglar fina. Även Kråkan som lyfter tungt när hon hör grusknastret från mina däck. Hon bor strax intill “bäverbäcken” där jag en morgon såg en blöt varelse vandra över vägen, därför att han inte ville simma i vägtunnan under bron. Den platta läderhudsartade svansen gjorde att det inte var någon svårighet att förstå vilken byggmästare det var fråga om. Det droppade från den våta hårbekädda pälsen. Det är nog en av hans släktningar som har arbetat febrilt med att försöka fälla den stora aspen som står vid badplatsen strax intill.

Jag brukar hinna hem lagom till börsöppningen. I dag noterar jag att antalet “Redey credits” passerat 500.000. (En halv miljon). Det är värt att fira, fast egentligen betyder det inte så mycket. Som att få de där små klisterstjärnorna vår fröken gav oss i småskolan ungefär. Trevligt för stunden, men betyder inte mycket i verkliga livet.

..