Historiskt har det visat sig att aktier är den bästa sparformen, är ett vanligt påstående. Och sen brukar det fortsätta med bevis som understryker påståendet, formuleringar som “sju år av tio går index upp”, “medelavkastningen de senaste tio åren har varit …” etc. Man brukar visserligen få höra/läsa en brasklapp om hur lång tid det tog för index att återhämta sig i USA efter börskraschen 1929, men i stort sett bara bevis för aktiesparandet som överlägsen sparform.
Jag har ingen anledning att tvivla på dessa historiska fakta, denna historiska statistik (som jag möjligen refererar något icke-precist ovan). Men, jag tvivlar ofta på dess tillämpbarhet framåt i tiden. Jag tvivlar inte på att man kommer att kunna använda aktiesparande som en bra sparform, men jag tror att riskerna för vanliga människor som inte är vare sig särskilt insatta eller särskilt intresserade av aktiemarknadens inneboende dynamik, kommer att öka.
I en artikel i Dagens Industri anklagar Gunnar Ek, från Aktiespararna, börsens stora spekulanter för att pressa kurserna, i t ex Ericsson, och lura småsparare att sälja till låga kurser. Det är kanske hårt, men det ligger något i det styrkeförhållandet.
Om okunskapen, i medel, ökar bland de som agerar på aktiemarknaden, t ex genom att många vanliga människor utan expertkunskaper handlar i aktier, blir det självklart lättare för de med mycket kunskap att styra kurserna. Aktiemarknaden är ett spel vars ekonomiska säkerhet finns i företagens värde, i deras tillväxt och vinster. Ericssonaktiens beteende den senaste tiden, det senaste halvåret är nästan som ett chicken-race, hur lågt är du beredd att gå innan du hoppar av? Vem stannar kvar längst, vem vinner?
Aktiemarknadens dynamiska egenskaper förändras med de villkor som gäller för aktiehandel, med vilka aktörer som finns. Det är stor skillnad i kunskap mellan professionella och amatörer (därmed inte sagt att kunskapen kommer att ge vinst varje gång). Det är stor skillnad i investeringstyngd. Det är stora skillnader i mål för investeringar/spekulationer. Det finns institutionella placerare med enorma summor att placera med stora möjligheter att påverka kurser. Det finns finansiella instrument som inte funnits tidigare. Det finns många faktorer som inte fanns med i de data som ligger till grund för påståenden kring historisk aktieutveckling, och dess eventuella applicerbarhet framåt i tiden.
Jag har en känsla av att aktiemarknaden blir mer och mer frikopplad från fundamentala data, särskilt på kort sikt. Och det gör det allt farligare för oss småsparare. Något vi försöker lära oss är “cut your losses”, och vad händer om vi alltid tar förlusterna för tidigt i de stora svängningar som förekommer i löst kopplade system, i aktiemarknadens chicken-race?