Den socialdemokratiske riksdagsmannen Arne Kjörnsberg skrev i en replik till Jacob Wallenberg.
Entreprenörskap tycks ha slagit följe med girighet och strävan efter personlig lyx. I fånga om överlöner, bonus och pensioner bör eliterna ta sitt förnuft till fånga innan folket tröttnat helt.
Jacob Wallenberg Investors styrelseordförande gav Lars Hässler en knäpp på näsan. Jag har själv länge sökt debatt med börsadeln om deras förmåner, men debattviljan har varit låg. Kanske lyckan nu står mig bi.
Den gamle Marcus Wallenberg höll sina direktörer i herrans tukt och förmaning, sade alltid dåvarande finansministern Gunnar Sträng. Enligt legenden stod Wallenberg för ett enkelt liv och sparsamt kosthåll. Ett privat förhållningssätt som avspeglades i hans företagargärning.
Men gamla tider har flytt och entreprenörskapet tycks ha slagit följe med girigheten och strävan efter personlig lyx. Förvisso har arbetskraften i alla tider exploaterats av kapitalägarna och deras direktörer har en viss självdisciplin. Jag tillhör dem med starka tvivel på att olika bonus- och andra påstådda prestationsprogram i svenskt näringsliv gett oss så mycket bättre företagsledare.
Synbarlighen finns det åtminstone ingen forskning som visat på detta.
Den internationella konkurrens som svenska företagsledare påstås utsatta för tror jag enbart spelar en legitimerande roll. Det används som en ursäkt för överdrivna lönehöjningar och andra förmåner till direktörerna.
Jag menar att de vanliga svenska arbetarna och tjänstemännen är de som verkligen är utsatta för ett internationellt konkurrenstryck och om de förlorar jobbet så har de varken fallskärmar eller en ny direktörspost som väntar.
När jag var ung och hade mitt första arbete på en konfektionsfabrik hemma i Borås ansåg textilbarorerna att sömmerskor, tillskärare och pressare var tvungna att ha ackord för att arbeta ordentligt. Nu är det direktörerna som måste ha ackord, tycker direktör Wallenberg, för att ligga i och göra sitt bästa. Ja, ja, tiderna förändras.
Direktörerna jämför sig västerut och pekar på ersättningarnas storlek i det stora landet i väster. Samtidigt tycker de att de anställda i de företag de leder bör jämföra sina löner med arbetare i de baltiska staterna, Vitryssland och Kina.
De stora börsbolagen behärskas av några få ägargrupper vars företrädare ibland styrt i generation efter generation. Direktörerna ingår i, eller är starkt knutna till, börsadeln. Samma näringslivsföreträdare som tycker att växling vid den politiska makten vore bra orkar inte själva med någon maktväxling och få vågar “sticka ut” i direktörsarmén.
Någon politisk släkt av den typ släkten eller klanen Wallenberg representerar inom näringslivet finns inte. Givetvis skapar detta stora svårigheter för nya idéer och tankesätt inom svenskt näringsliv som också är starkt patriarkalt eller mansdominerat. Till och med kungahuset kommer ju inom rimlig tid att få en kvinna som överhuvud till skillnad från Wallenbergsklanen.
När direktören Jacob Wallenberg får frågor från mediernas företrädare om direktörernas löner, bonusar, optioner och pensioner i hundramiljonerklassen svarar han inte i sak.
Med börsadelns närmast överlägsna säkerhet pratar han bara runt. Likadant är det i hans artikel om “Vi betalar inte en krona för mycket”.
Svara på den här frågan: varför ska den förre SEB-direktören Lars H Thunell ha över 100 miljoner kronor i ersättning när han inte längre arbetar för SEB? I fråga om både statliga och privata överlöner, bonusprogram och pensionsavtal bör också eliterna ta sitt förnuft till fånga innan folket tröttnat helt.
Nästa gång skriver jag min artikel om bonusprogrammet. Missa den inte!
Må så gott,
Oskar Fredrik