Staffan Kjellin som är en av mina bloggfavoriter på Redeye skrev nyligen en blogg om Swedbanks derivat. Ibland skriver jag själv fortare än jag tänker och det har nu drabbat även Staffan. I bloggen konstaterar han bland annat att Swedbank den 31 mars hade derivat till ett värde av 9.396 miljarder svenska kronor (not nummer 11 i kvartalsrapporten). Han säger också att det låg helt utanför balansräkningen förutom 19 miljarder som redovisas i balansräkningen.

För det första vill jag peka på att alla företag som driver vinstavkastande verksamhet är skyldiga att redovisa alla penningmässiga (finansiella) transaktioner i en resultat- och balansräkning i enlighet med lag och ”god affärssed”. Den som inte uppfyller dessa krav kan straffas för bokföringsbrott och i allvarligare fall bedrägeri.

Finansinspektionen säger i sina direktiv att derivat skall tas upp till sitt verkliga värde. I dagens situation är säkert inte det verkliga värdet lika med det framtida. Det är dock det verkliga värdet som skall redovisas. Tror banken på att det skall minska i framtiden kan man göra förlustavsättningar, dvs man avsätter redan nu pengar för att möta framtida förluster.

Swedbank bedriver ju verksamhet i flera länder och har använt sig av ett instrument som heter nettingavtal, som gör att man får nettoredovisa derivat. Finansinspektionen tillåter denna form av nettoredovisning. Innebörden framgår kanske bäst om jag redovisar ett utdrag från förarbetena till Lag (1991:980) om handel med finansiella instrument:

”På de finansiella marknaderna i Sverige och i andra länder handlas dagligen med
finansiella instrument och valutor för betydande belopp. Enbart i Sverige kan
den dagliga omsättningen uppgå till flera hundra miljarder kronor. De
dominerande marknaderna är valutamarknaden samt penning- och
obligationsmarknaden. Dessa affärer resulterar i förpliktelser, leverans- eller
betalningsförpliktelser, som skall avvecklas mellan parterna genom en utväxling
av prestationer. Det är därvid relativt vanligt att det sker en avräkning av
förpliktelserna mellan två parter (bilateral), men det kan även förekomma
avräkning mellan flera parter (multilateral). Denna avräkning kallas nettning,
eller netting som är det anglosaxiska uttrycket. Nettning av leverans- och
betalningsförpliktelserna utgör en mycket viktig funktion på en modern
finansiell marknad. Genom utnyttjandet av ett nettningsförfarande kan kraven på
utväxling av prestationer, t.ex. finansiella instrument eller valuta, minskas i
betydande omfattning. Om nettningen är juridiskt hållbar och parterna har
avtalat om hur uppkommande problem skall hanteras samt är väl medvetna om
innebörden av nettningen kan den i betydande omfattning minska riskerna vid
handeln på de finansiella marknaderna. Detta kommer i första hand de i handeln
deltagande aktörerna - främst svenska och utländska bankinstitut och
värdepappersföretag - till del. Men det har även en positiv inverkan på
stabiliteten i det finansiella systemet.”

Även om derivatförlusterna troligen är betydligt mindre än Staffan befarar finns andra mycket stora risker i Baltikum. En risk som Staffan tar upp i sin blogg ”Svenska banker – livbojarna fram” är att inlåningen spårar ur och insättarna tar ut sina pengar och den svenska riksbanksgarantin går in och säkrar upp till 500.000 kr. Detta kan bli en akut situation om en devalvering blir en realitet i dessa länder .

Det var inte bara valtaktik när Anders Borg varnade för att det kan bli mycket värre i Baltikum utan det var främst en oro för devalvering av valutorna där. Visserligen är de knutna till Euron , men de lönesänkningar och friställningar av arbetskraft som redan skett i dessa länder gör att bara ett fåtal kan betala ränta på sina lån och än mindre amortera, vilket ger en intern devalvering. Detta gör att bankförlusterna kan bli mycket stora. Lettland har redan fått nödlån från internationella valutafonden (IMF), EU och Sverige (80 miljarder). Litauen har lånat 13 miljarder av Europeiska investeringsbanken. Swedbank har lånat ut 220 miljarder i regionen och SEB har lånat ut 170 miljarder.

Det är många som förstår varför SEB hoppade på det statliga garantiprogrammet idag, men det är inte Annika Falkengren med flera bonuskrönta medarbetare i SEB-toppen som får betala – utan alla vi skattebetalare, som blir färre ju längre krisen varar.