Skandalartikeln
2011-02-05 12:56Please note: Community posts are written by its members and not by Redeye’s research department. As a reader you’re always encouraged to critically analyze the content.
Den 17 juli stod 52-åriga Sarah Jones på Monmouth Street i New Jersey och betraktade den grå byggnaden hon snart skulle besöka där advokatbyrå Keef Bartels huserade. Även fastän hon var väl förberedd kände hon sig lite skamsen och en aning osäker. Tänk om det bara var hennes kropp som var extremt annorlunda än andra människors. Smärtan vid tummen påminde dock henne om de två operationer hon tvingats genomgå och den långa misslyckade rehabiliteringsprocessen däremellan som slutligen övertygat henne att besöka advokatbyrån. Innan hon tog tag i det silverfärgade dörrhandtaget på den genomskinliga glasdörren stod hon stilla några sekunder och tänkte tillbaka på hennes karriär som professionell pianist. Även fastän Sarah mestadels spelat vid små pianobarer där cigarrökande kostymklädda män satt försjunkna i en konjakkupa hade hon gillat sitt jobb - att låta fingrarna skapa lugnande toner.
Till en början hade hon inte brytt sig så mycket om smärtan men till slut när den blev outhärdlig fick hon erkänna för sig själv att artrosen var ett hot mot hennes karriär. Det var då hon tog kontakt med sin läkare och blev erbjuden implantatet, Artelon CMC Spacer, som skulle återskapa ben vid tumleden och sedan brytas ner i kroppen. Resultatet skulle bli en smärtfri och fullt funktionell tumled och en räddad karriär. Operationen gick också bra och även fastän rehabiliteringsprocessen var tung kände Sarah att svullnaden och smärtan successivt minskade. Tills den dag den då rehabiliteringsprocessen började gå i motsatt riktning. Smärtan och svullnaden växte tillsammans med paniken. Operationen hade varit dyr och utan inkomster minskade pengarna på bankkontot i rasande takt. Sarah fann dock via internet ett patientforum där hon kunde beskriva sina problem och träffade även andra patienter som upplevt liknande symptom samt slutligen tvingats operera bort implantatet. Detta gjorde henne orolig och uppenbarligen var inte produkten så tillförlitlig som hennes läkare förespråkat. Turligt nog var forumet välbesökt och Sarah blev där informerad om möjligheten att få ersättning för den skada som implantatet vållat henne. Det var tack vare patientforumet som hon nu äntligen öppnade dörren och steg in hos advokatbyrån. Konsultationen som väntade var gratis och hon hade blivit informerad om att advokater nu aktivt utredde om hon skulle kunna få ersättning för kostnaderna för operationen, förlorad inkomst samt ersättning för sveda och värk.
Zimmerman/Reed, Parker/Waichman/Alonso, Locks, Sokolove samt Keefe Bartels är alla amerikanska advokatbyråer som via respektive hemsidor nu aktivt söker efter patienter som upplevt problem med implantatet Artelon CMC Spacer. Samtliga utreder möjligheten att inleda en stämningsprocess och få igenom skadeståndskrav. Det bolag som utvecklat implantatet är svenska Artimplant. Deras version till att så många patienter fått avlägsna implantatet är att licenspartnern Small Bone Innovation(SBI) slarvat med informationsgivningen av operationstekniken, hur rehabiliteringsprocessen skall gå till samt vilken målgrupp av artrosdrabbade patienter implantatet är tänkt för. Via advokatbyråernas hemsidor avslöjas dock något annat.
Här dyker det upp information om att en färsk svensk studie publicerats där drygt 100 patienter deltagit vid 7 olika kliniker och där utfallet blivit att implantatet ger mer smärta och svullnad än traditionella behandlingsmetoder. Inom en tvåårsperiod har även 12 patienter tvingats avlägsna implantatet. Det är alarmerande och en betydligt högre misslyckandefrekvens än den som Artimplant uppgett på ca 2 procent. Här informeras läsaren också om Artimplants pilotstudie från 2005 som medverkat till att produkten godkändes för försäljning. Studien var begränsad till att omfatta patienter vid endast en klinik och kirurger som medverkat vid studien har i efterhand avslöjat att studieresultatet inte var helt tillförlitligt. Den amerikanska läkemedelsmyndigheten, FDA, har också tagit emot flera negativa skrivelser angående implantatet vilket i värsta fall skulle kunna innebära att Artimplant tvingas dra tillbaka produkten från marknaden. Ett sådant scenario skulle få stora negativa konsekvenser då spacern stått för merparten av bolagets försäljning.
Det är också svårt att tro på Artimplants förklaring att det är licenstagarens fel. Bolaget har efter att misslyckandena uppdagades gett ut information om att SBI nu satsat på att utbilda kirurgerna rätt. På patientforumen fortsätter det dock att dyka upp nya avslöjanden om patienter som tvingas operera bort implantatet trots att operationen gjorts så sent som ifjol och därmed torde ha utförts med rätt metod samt med rätt efterföljande rehabilitering. Artimplant tycks dock inte känna till att det förbereds skadeståndskrav i USA eftersom VD:n ifjol nekade till en sådan fråga vid en telefonkonferens i anslutning till en kvartalsrapport. Det är mycket märkligt.
Förtroendet för bolaget får sig ytterligare en känga genom att studera kvartalsrapporterna eftersom Artimplant försökte mörka den negativa försäljningsutvecklingen som uppkom då kirurgerna slutade att använda implantatet genom att sluta redovisa antalet sålda enheter. På hemsidan är dessutom inte ägarförteckningen uppdaterad sedan 2009. Studerar vi Dagens Industri:s bolagsinformation framkommer dock att Nordnet samt Avanza pensionsförsäkringar dominerar ägandet bortsett från John & Claire Arnold Revocable Trust som sitter med drygt 4 % av rösterna. Annars saknas större ägare vilket är en markant förändring jämfört med den gamla ägarförteckningen på hemsidan. Att försöka mörka att institutionerna lagt benen på ryggen till förmån för äventyrliga småsparare är ju inte särskilt övertygande.
Sedan Artimplant grundades 1990 har bolaget dragit in nästan en halv miljard kronor via nyemissioner. Idag uppgår börsvärdet till en femtedel av vad det uppgick till vid börsnoteringen för 13 år sedan. Avkastningen har alltså varit katastrofalt dålig.
Slutklämmen
Detta blogginlägg är skrivet i sann Affärsvärlden-anda med sensationsjournalistisk blyerts. Historien i första stycket om Sarah är påhittad men patientforumen samt advokatbyråerna och dess avslöjanden existerar i allra högsta grad. Huruvida spacerproblematiken kommer att påverka Artimplant är givetvis svårutsägbart men det är enkelt att förstå att SBI:s försäljning av implantatet drastiskt minskat kvartal för kvartal. Trots fjolårets nyemission på ca 40 Mkr känns också den finansiella försvarsmuren rätt svag då motståndaren är stämningarnas förlovade land. Givetvis behöver inte detta resultera i några skadeståndskrav mot Artimplant men det vore åtminstone dumt att underskatta den badwill som de misslyckade operationerna skapat. Frågan är hur FDA i framtiden kommer att resonera inför beslut för godkännande av nya implantat samt framförallt hur kirurgerna kommer att kunna ta till sig det skadskjutna varumärket, Artelon. Det medikament som Artimplant försöker överleva med är en egen försäljning i USA via distributörer och kommisionärer. Det går framåt men då bolaget ännu bara befinner sig på startsträckan är det för tidigt att ropa faran över.
Vad är det då som driver mig att skriva detta blogginlägg? Är det skadeglädjen att få förstöra nattsömnen för ett tusental småsparare som sitter med aktier i Artimplant eller vill jag utmana Froste på AFV till titeln ”årets ekonomijournalist” vilket troligtvis journalisten har siktet inställt på angående avslöjandena om Oasmia:s ägarbolag. Eller är jag ute efter att studera hur ett blogginlägg manipulerat med skrämselpropaganda som kanske trots allt inte är så farlig kommer att kunna påverka aktiekursen för ett småbolag med låg omsättning? Egentligen har jag ju jag, likt Froste, bara dammat av en gammal artikel (analys) publicerad ifjol. Jag är dock inte lika övertygad om att det kan vara ett liknande köpläge i Artimplant som det ser ut att vara i Oasmia då det i detta fall handlar om negativa nyheter som direkt är relaterat till bolagets verksamhet och inte arvsproblematiken i något ägarbolag. Informationsgivningen borde dock vara bättre i båda bolagen och för Artimplants del skulle det kännas lugnande om ledningen medgav att de kände till att de har advokatbyråer flåsande i nacken samt att de uttalar sig om vilken försvarsarsenal bolaget sitter med för att kunna försvara sig mot eventuella stämningar.
Slutligen finns det turligt nog även en andra sida av myntet vilket kvarvarande aktieägare sannolikt klamrar sig fast vid. Förutom spacerprodukterna som är tänkta att återskapa ben har även Artimplant en godkänd produkt för förstärkning av mjukvävnad. Här har, enligt bolaget, ännu inte några misslyckade operationer rapporterats. Någon större försäljningsframgång har dock produkten ännu inte uppnått och frågan är om det någonsin kommer att ske under nuvarande nedsvärtade produktnamn – Artelon.