Ja, efter ett börsår som detta kan väl näppeligen någon begära mer. Ett år som många - mig inkluderad - förmodligen inte tidigare upplevt maken till vad avser börsutveckling. Ska genast medge att jag personligen haft ett bra år, men också att det kunde så här i efterhand sett varit ett par snäpp bättre om jag varit mer offensiv med investeringar och spekulationer. Återhämtningen på börserna har varit global och har dessutom skjutit iväg på bred front, de allra flesta sektorer har gett utomordentligt fin avkastning.
Börs- och finanspress har varit med på noterna med hurraropen, i huvudsak. Finanskrisen är där numera i stort avklarad och tillväxten har återkommit från de horribla nivåerna, anno 2008. Bolagen har kunnat uppvisa förvånansvärt bra resultat mot bakgrund av hur intäkterna sett ut. Förbättrad produktivitet har varit nyckelord i det sammanhanget.
Råvarupriserna har likaledes tågat på bra sedan bottnarna i samband med julislakten 2008 (för den mer intresserade, läs Don Coxes fantastiska essä “the midnight massacre of 2008” om hur detta iscensattes) och bolagen i råvarusektorn har mestadels svarat upp mycket fint mot detta. I synnerhet inom PM-sektorn; guld, silver, etc. Här finns gott om bolag som gjort flera hundratals procent, allt under stadigt stigande priser på metallerna.
Här hemma i Sverige har bostadsmarknaden oförtrutet fortsatt uppåt, till trots mot vad som kunde förväntas i början av året. Säkert till följd av det osannolika ränteläget, som stärkt självförtroendet på många håll trots en del braskande rubriker om den mer övergripande krisen. Bolagen har också annonserat en del nyanställningar efter de tidigare uppsägningarna och ökningarna i arbetslösheten, under 2008 och början av 2009. Aktiefonder har enligt uppgifter häromdagen haft ett rekordår - “dags att ta börja ta igen en del av förlusterna” har uppenbart varit ett väldigt lockande alternativ.
Efter det miserabla året 2008 är naturligtvis allt detta både efterlängtat och nödvändigt. Krismedvetande är inte att leka med när det gäller människors framtidssyn. Ju fortare positiva förväntningar tar över, desto bättre. Det resulterar normalt snabbt i effekter både på konsumtion och investeringar, nödvändig rekvisita för varje bestående konjunkturuppgång. Vi ekonomer har skolats i tanken att förväntningar om inflation är dess främsta support och orsak - och på samma sätt är det med kriser; ekonomier tar sig inte ur sämre konjunkturer innan det “allmänna medvetandet” ställer in sig på att återhämtningen är i sikte.
Med andra ord kanske det är befogat att sälja av lite aktier nu, luta sig tillbaka en aning och vänta in den korrektion på 15-20% som förr eller senare anländer efter sådana här glädjerus som vi nu haft under 2009? Den förbättrade konjunkturen är väl numera endast en hastighetsfråga? Och därmed skulle det efter sagda korrektion vara relativt självklart att kliva in ordentligt, återigen?
Och så kan man absolut agera, beroende på utfallet.
För min del har jag dock ställt mig tvivlande till en del av euforin vi sett det senaste dryga halvåret. Det har kostat en del och det får jag som investerare/spekulant leva med.
Anledningen till min tveksamhet är att det funnits för många obesvarade frågor kring den realekonomiska utvecklingen. Till dels har året gett några svar, det ska sägas. Så sent som i maj månad var det svårt att se att ekonomierna visade tendenser ens till minskade fall, något som under sommarmånaderna senare bekräftade. De kraftiga fall i tillväxten vi såg under årets första kvartal hade bromsats upp.
Då jag själv mest är placerad på tillväxt- och råvarumarknader, och alltså inte den svenska börsen, gäller mitt följande resonemang bara indirekt Sverige - här får var och en dra sin egna slutsatser om hur starka sambanden är - och är istället koncentrerat på USA och de mer globala sammanhangen.
Utan tvekan är det så att de enorma underskotten som nu ackumulerats globalt i budgetarna haft effekt. Dessvärre har en del bedömare missat det faktum att man inte kan äta kakan och ha den kvar. Dessa kritiserar mer än gärna vad centralbanker och regeringar gjort, och det kan absolut diskuteras, men samtidigt med domedagsprofetiorna är det regel att det också bland många av de inflytelserika förståsigpåarna - negligeras eller förbises att de enorma underskotten också haft effekt.
Det är över hövan naivt att tro att regeringar och centralbanker inte kommer att, eller skulle, agera när hela den finansiella sektorn, i världen, är på väg att kollapsa. Det var där det finansiella systemet befann sig dagarna efter Lehmans kollaps. Det borde vara enkelt att föreställa sig vad som hänt om man släppt iväg också de andra storspelarna därefter. Finanssektorn i total upplösning med konkurser, “run on the banks”, massarbetslöshet, företagsnedläggningar a la grande, sociala uppror och säkert en hel del ännu värre och helt oförutsägbara skeenden som säkerligen hade blivit resultatet, den gången.
Det förvånar mig storligen att många annars mycket trovärdiga och briljanta bedömare totalt missar eller bortser från den mer politiska sidan när sådana här kriser inträffar - och denna krisen är som vi alla vet den värsta sedan trettiotalet, globalt sett. Gissningsvis beror det på att den potentiella kalibern det här krisförloppet hade hösten 2008 var och är omöjligt att föreställa sig, numera.
Råvarugurun Jim Rogers har en poäng med sina synpunkter om finanslejonen: " They are too young to have ever experienced anything but progress". Detta är dock en annan diskussion som jag lämnar därhän för nu.
Den mer intressanta frågan i mitt tycke och vad jag nu försöker förhålla mig till är denna:
Har åtgärderna nu gjort att krisen är över, att tillväxten är tillbaks och att risken för nya fall är avklarade?
Låt oss göra en preliminär (om än kortfattad och subjektiv) summering av några resultat.
- BNP tillväxten har ännu inte vänt annualiserat, men fallet har kraftigt minskat, såväl i USA som runt om i världen. Prognoserna för Q1 2010 såväl som för helåret är entydiga om vändningen, visserligen i relativt blygsam takt.
- Kina och en del andra länder har återgått till tillväxtsiffror som är näst intill lika enastående som de var innan krisen. I den mån vi har globala draglok är det nu inte USA utan denna gång främst Kina och asien som bär denna titel. Den globala BNPn förväntas växa med ett par procent under 2010, vilket bekräftar vändningen.
- Den regelrätta finanskraschen är avvärjd. Banker och andra institutioner har injicerats med stora mängder kapital, i synnerhet hittills i USA.
- Statliga stimulansprogram har startats på en skala vi inte sett sedan andra världskriget för att vända arbetslösheten och få igång ekonomierna världen runt.
- Bolagen har genom kraftiga nedskärningar och ökad produktivitet bibehållit en hygglig vinstnivå. Många prognosticerar nu ökade intäkter.
- Inte minst; bland konsumenterna ser framtidsförväntningarna nu betydligt bättre ut än de gjorde i början av året. Psykologin i detta kan inte överskattas.
Några av de mer övergripande resultaten. Räcker det, det finns naturligtvis fler?
******
Nåväl, och det är dessa frågor jag nu tycker att det finns skäl att ställa:
1. Klarar USAs och världens ekonomi i övrigt denna oöverträffade nivå av underskott och penningtryckeri? Modellerna som banker och andra använder klarar definitivt inte att fånga detta; inte heller teorin, mig veterligt. USA är med detta agerande ute i riskzonen.
2. Har omvärlden fortsatt förtroende för USAs finanser och dess återbetalningsförmåga? Det grymtas allt högre och med rätta, Kinas självbevarelsedrift för sitt eget dollarberg har gränser. US Dollarns utveckling är avgörande för världsekonomin. Faller den i rimlig takt och till rimliga nivåer, skrämmer det sannolikt ingen. Faller den för snabbt och för djupt, skrämmer det säkerligen hela världsekonomin, med allt vad det innebär. Ratinginstituten har indikerat att USA (och UK) kan komma att nedgraderas, och det kan komma ganska snart med tanke på utsikterna för USAs upplåningsbehov.
3. Var hamnar räntan under 2010? USAs behov av att lägga om upplåning de närmaste två åren är astronomiskt; 2.5 biljoner. Ställer omvärlden upp - och till vilket pris? Högre räntor försämrar USAs förmåga till återhämtning och det går snabbt i den riktningen. Ställer USAs egna institutioner upp utan att räntorna höjs? Bill Gross hos Pimco annonserade nyligen att man är tveksamma. Det är inte ett gott tecken, PIMCO är världen största Fixed Assets Manager.
4. Är banksektorn, I USA , Europa eller i Japan, ute ur svårigheterna? Det är det svårt att ha någon uppfattning om eftersom de fortsatt mörkar balansräkningarna. Med centralbankernas goda minne, ska tilläggas. Hittills har deras överlevnad baserats på kapitalinjektioner, ändrade redovisningsregler och kraftig mörkning kombinerat med kursuppgången. Nu börjar också kommersiella fastighetslån och nya typer av bostadslån att kicka in för omläggning. Klarar börserna och finansmarknaderna fler överraskningar här?
5. Är den globala tillväxten beständig? I dagarna annonserade FED ett nytt instrument för att dra in likviditet - de krattar i manegen nu. Det ännu oklara och mycket tveksamma är om den privata sektorn och konsumenterna är redo att ta över när det statliga stödet upphör? Skulle så inte bli fallet ligger en “double dip recession” nära till hands.Begreppet ska alltså inte förväxlas med börsnedgångar - det handlar om den reala ekonomin. Vad det skulle innebära för börserna behövs inga ytterligare förklaringar kring.
6. Är statsskulderna i sig inflationsdrivande? Enligt teorin - ett rungande, otvetydigt JA! Obligationsmarknaderna kommer att ge svar på detta framöver. Tendenser har kanske visats nu i december då räntekurvan blivit ordentligt brantare. Ännu finns dock ingen efterfrågedriven inflation. “Inflationisterna” missar också ofta det faktum att deflationen som nu råder på många håll, är en förutsättning för inflation eller hyperinflation. Det är endast de åtgärder som nu vidtas som kan led till detta. På så sätt “glöms” deflationsproblemet, i bästa fall är det en intellektuell kullerbytta.
7. Guldets framfart, vad tyder det på? De klassiska förklaringarna ser inte ut att räcka. Inflation har inte varit något bekymmer under 2000-talet, under vilken tid guldet mer än fyrdubblats i USD-termer. Detta borde förskräcka, det finns en underliggande fara i guldprisets fortsatta uppgång som inte diskuteras särskilt ofta. Om vi får svaret under 2010 vet jag förstås inte, men däremot är det ett obehagligt tecken vad den globala ekonomin i övrigt beträffar.
8. Det finns förstås många fler frågor inför 2010. De jag funderar över ovan, tror jag, kommer att besvara också frågan om aktiebörserna har gått händelserna i förväg eller ej.
Några tankar, så här inför nästa års prövningar…
Svaren kommer, tills dess önskar jag alla Redeye skribenter
Ett Gott Nytt År!