Den första ekonomiska kris som brukar få äran till att utnämnas till “världskris” drabbade västvärlden åren 1857 och 1858. Den hade föregåtts av flera års högkonjunktur, vilket inte minst hade lett till ett väldigt uppsving för den tidens främsta svenska exportvaror som trävaror och järn.
Som i övriga västvärlden kom bakslaget i Sverige snabbt och träffade hårt. Under 1856 talade man allmänt om överspekulation inte minst på fastighetsområdet och det varnades för brist på pengar och en stark försämrad betalningsbalans.
Krisen inleddes med att Ohio Life Insurance and Trust Company i Cincinnati, USA, inställde betalningar den 24 Augusti 1857. Detta skapade en dominoeffekt. När så på hösten 1857 flera handelshus och banker i Hamburg liksom i England började ställa in sina betalningar kunde pressen snart rapportera om de första svenska konkurserna. Särskilt vintern och våren 1858 kännetecknades av en allmänt stopp vad det gällde handel och köpenskap. För vissa branscher sträckte sig denna krisen över flera år. Det gällde särskilt inom bergsbruk, handels- och rederirörelsen. Flera samtida bedömare menade att krisen var en effekt av överspekulation “ett nära nog obegränsat anlitande av kredit” i förening med lättsinnig överkonsumtion. Likheterna med våra dagars s.k. “finanskris” är slående. Det får en att tänka på talesättet “Det enda man lär sig av historien är att människan aldrig lär sig av historien”.
I flera avseenden innebar denna, den första världskrisen, en viktig vändpunkt. Händelserna markerade att svensk ekonomi från och med då inordnats i de internationella konjunkturväxlingarna, men det innebar också politiska följder. Det skapade en mer intervionistisk ekonomisk politik där det sågs som nödvändigt att staten intervenerade under mera omfattande lågkonjunkturer. Ett viktigt motiv i denna politik var rädslan för vad en upprorisk underklass kunde hitta på. Redan 1855 hade en upphettad ekonomi lett till höga spannmålspriser med omfattande upplopp och strejker som följd. Händelserna 1857 och 1858 med stundande arbetslöshet gjorde att farhågorna växte för än värre social oro. Även denna mer intervionistiska politik har paraleller till dagens politiska strömningar i finanskrisens spår.
Denna första kris gav snart efter för ett ordentligt uppsving, troligen baserat på den mer intervionistiska politik förda av ett flertal västerländska stater. Även Sverige drog fördel av detta både med sin exportindustri som sin hemmamarknadsorienterade industri. Tillväxten gick också hand i hand med en kraftig uppgång i investeringar. Uppgången höll i sig några år tills en än större och mer ihållande kris kom i den första krisens bakvatten.
(Tack för Er läsning. Jag hoppas kunna fortsätta inom snart med fler blogginlägg gällande denna utveckling och tack också till alla redan etablerade Redeye bloggare. Jag har följt många av Er under en tid nu och nu blivit inspirerad att försöka börja själv. Jag hoppas det kommer slå väl ut.)